Idag blev jag mormor utan att ens hunnit bli mamma. Det var i alla fall så det kändes när min lilla kompis Betty fick barn. Jag var helt säker på att hon hade två till tre veckor kvar på graviditeten när hon i morse väckte mig tidigt med konstiga läten. Efter några timmar försvann hon för att vid lunchtid, tovig,svettig men med platt mage, komma fram ur sitt gömställe. Jag kände mig så stolt och funderade över om rå köttfärs var det bästa man kan ge en nyförlöst.
Tänkte också på hur de stora världarna och mitt lilla mikrokosmos får plats under samma tak. Medans Betty födde barn satt jag och funderade över våldtäkter. Just nu håller jag på att försöka få ihop en beskrivningen av nästa fas. Fokus i mitt skrivande ligger just nu på hur projektet kan bli än mer tillgängligt för kvinnor i konfliktzoner. Vi försöker bli bättre ute i fält genom att följa med andra organisationer när de identifierar internflyktingar.
Internflyktingar är i en mycket utsatt position och flera kvinnor har blivit utsatta för grova övergrepp. Konstigt nog tar inte de internationella organisationerna med förebyggandet av det sexuella våldet som en komponent när de identifierar dessa flyktingar i samband med folkförflyttningar. Målet för samtliga medicinska aktörer, är att ge kvinnor som utsatts för sexuellt våld tillgång till sjukvård inom 72 h eftersom man då han häva hiv-virusets framfart genom medicinsk behandling samt bistå med övrig akut vård. Anledningen till att förbises kan kanske förklaras med tidsbrist i en pressad situation men det är ändå verkligen en brist eftersom så mycket skulle kunna förebyggas om medvetenheten fanns där.
Som jag så ofta återkommer till på min blogg, så kopplas mitt arbete till min eget liv och situation. De senaste veckorna har ett antal hem för biståndsarbetare i staden Goma, blivit attakerade och bistådsarbetare utsatta för våld och våldtäkt. Goma är bara några timmar bort. helt plötsligt blir "mina" kvinnors berättelser så nära.
Nu jamar Betty innefrån sovrummet. Det är dags att stänga av datorn och försöka glömma bort allt vad projektskrivningar och våld heter och istället fokusera på de små bra sakerna som att jag har ett ovisst antal kattungar gömda under mitt badkar. Sött, varmt och mysigt.
God natt världen, where ever you are.
Tuesday, June 2, 2009
Monday, May 25, 2009
Ny vecka, nya möjligheter
Måndagsmorgonen började bra med en stor kram från en av kvinnorna från projektet. Det är ju alltid skönt att komma till en plats där folk tycker om en och välkomnar med kramar och pussar.
Därefter började cirkusen. Vi skulle sända iväg den mobila kliniken till Shabunda, ett distrikt i nordvästra delarna av Syd Kivu där det just nu sker en ökad militär mobilisering och återkommande rapporter om övergrepp mot lokal befolkningen, däribland en snabb ökning av det sexuella våldet. Kliniken ska dit för att förse hjälpa kvinnor som annars inte har tillgång till sjukvård, men också för att utvärdering av den generalla situationen för att se vilka åtgärder vi på sjukhuset bör vidta.
Teamet kom ej i tid, vilket man ju aldrig gör i denna del av världen, och när de väl kom var jag den arga chefen som hysteriskt drev på arbetet så de skulle hinna med flyget som skulle ta dem till Shabunda. När de slutligen kom iväg var det dags för nästa uppgift, vilket var ett besök av en en grupp journalister vilken ville dokumentera arbetet vi gör i vårt projekt. Än en gång fick jag argumentera för varför jag inte vill att de ska filma kvinnorna. Jag förstår inte att det är så svårt att förstå för journalister. Det löste sig till slut och alla var glada och nöjda, men för mig personligen börjar det verkligen bli uttröttande detta argumenterande och bristen på förståelse. Hmmm... det enda som egentligen är skönt att slippa när jag lämnar projektet.
Efter ett par timmars samtal och rundvisning, var det dags för administrativa ärrende av olika slag och uppföljning av tidigare givna uppgifter till mina kollegor. När jag gick runt till de olika avdelningarna visade det sig att det trots det ökade våldet i norra delen av provinsen, inte kommit så många kvinnor än från de delarna. Det brukar vara en fördröjning på ett par veckor, månader innan kvinnorna vågar ge sig till känna. Detta försträkte ytterligare min tes om att vi behöver få än tätare kontakt med internationella aktörer som arbetar ute på landsbygden och har kapaciteten att få hit kvinnorna snabbare.
När de administrativa ärrendena och rundan var klar, väntade projektbeskrivningen för nästa fas. Imorgon ska jag till Goma och till ECHOs regionala kontor. ECHO är vår störta givare i nuläget och de är intresserade av våra tankar inför framtiden.
Ja... det är där jag är just nu. Antar att jag bör fortsätta med det även om det just nu känns mer lockade att ge sig ut i solen och njuta av den nyligen påbörjade torrperioden.
Därefter började cirkusen. Vi skulle sända iväg den mobila kliniken till Shabunda, ett distrikt i nordvästra delarna av Syd Kivu där det just nu sker en ökad militär mobilisering och återkommande rapporter om övergrepp mot lokal befolkningen, däribland en snabb ökning av det sexuella våldet. Kliniken ska dit för att förse hjälpa kvinnor som annars inte har tillgång till sjukvård, men också för att utvärdering av den generalla situationen för att se vilka åtgärder vi på sjukhuset bör vidta.
Teamet kom ej i tid, vilket man ju aldrig gör i denna del av världen, och när de väl kom var jag den arga chefen som hysteriskt drev på arbetet så de skulle hinna med flyget som skulle ta dem till Shabunda. När de slutligen kom iväg var det dags för nästa uppgift, vilket var ett besök av en en grupp journalister vilken ville dokumentera arbetet vi gör i vårt projekt. Än en gång fick jag argumentera för varför jag inte vill att de ska filma kvinnorna. Jag förstår inte att det är så svårt att förstå för journalister. Det löste sig till slut och alla var glada och nöjda, men för mig personligen börjar det verkligen bli uttröttande detta argumenterande och bristen på förståelse. Hmmm... det enda som egentligen är skönt att slippa när jag lämnar projektet.
Efter ett par timmars samtal och rundvisning, var det dags för administrativa ärrende av olika slag och uppföljning av tidigare givna uppgifter till mina kollegor. När jag gick runt till de olika avdelningarna visade det sig att det trots det ökade våldet i norra delen av provinsen, inte kommit så många kvinnor än från de delarna. Det brukar vara en fördröjning på ett par veckor, månader innan kvinnorna vågar ge sig till känna. Detta försträkte ytterligare min tes om att vi behöver få än tätare kontakt med internationella aktörer som arbetar ute på landsbygden och har kapaciteten att få hit kvinnorna snabbare.
När de administrativa ärrendena och rundan var klar, väntade projektbeskrivningen för nästa fas. Imorgon ska jag till Goma och till ECHOs regionala kontor. ECHO är vår störta givare i nuläget och de är intresserade av våra tankar inför framtiden.
Ja... det är där jag är just nu. Antar att jag bör fortsätta med det även om det just nu känns mer lockade att ge sig ut i solen och njuta av den nyligen påbörjade torrperioden.
Friday, May 22, 2009
Andra delena av utbytet med Balkan
Sitter här vid min dator, helt slut efter att har lämnat av balkan/sverige-delegationen vid gränsen. I mars genomförde vi första delen av ett utbyte mellan kvinnorättsgrupper på Balkan och personalen på Panzisjukhuset. Nu var det alltså dags för dem att komma till oss.
Efter en hel del förberedelser och oro var de alltså slutligen här. Det har varit en mycket intressant vecka...och tröttsam. Jag har varit på standby för alla möjliga behov 24-7 under veckan. Det var intressanta möten, spännande upplevelser, mycket skratt och många tårar. Samtidigt som det kändes väldigt värdefullt fick det mig att ifrågasätta själva grundtanken. Det kändes som om det rev upp så många gamla sår hos bosnierna som själva utsatts för liknande terror som just nu pågår här. Förstod vi svenskar det när vi organiserade det hela, om vi gjorde det vilken rätt har vi då att dra upp dessa saker. Det är ju en sak om det är två grupper som gått igenom liknande upplevelser och nu lagt dem bakom sig, men här handlar det om två grupper där den ena fortfarande bär på djupa sår och en andra lever mitt i helvetet, och har gjort så de senaste 10 åren.
När vi i onsdags satt tillsammans efter att ha besökt en verksamhet som ger psykosocialt och socioekonomiskt stöd till tonåringar som utsats för våldtäkt, kom flera funderingar och tankar upp. Det var ett mycket känslomässigt laddat samtal som avslutades med en fråga från Wivine (sjuksköteska på Panzi. "Jag undrar bara en sak... Vad har Kongos kvinnor gjort mot världen?"
Mina tårar började strömma när jag hörde henne uttala sin fråga och jag såg hennes uppgivna ansiktsuttryck. Hon är själv en kvinna som utsats för grovt våld och hon kunde inte förstå. Hon bara undrar vad Kongos kvinnor gjort för att förtjäna det öde som blivit deras... Jag grät. Och jag vet inte svaret. Jag ställer mig samma fråga " Vad har Kongos kvinnor gjort, för att förtjäna detta?"
Efter en hel del förberedelser och oro var de alltså slutligen här. Det har varit en mycket intressant vecka...och tröttsam. Jag har varit på standby för alla möjliga behov 24-7 under veckan. Det var intressanta möten, spännande upplevelser, mycket skratt och många tårar. Samtidigt som det kändes väldigt värdefullt fick det mig att ifrågasätta själva grundtanken. Det kändes som om det rev upp så många gamla sår hos bosnierna som själva utsatts för liknande terror som just nu pågår här. Förstod vi svenskar det när vi organiserade det hela, om vi gjorde det vilken rätt har vi då att dra upp dessa saker. Det är ju en sak om det är två grupper som gått igenom liknande upplevelser och nu lagt dem bakom sig, men här handlar det om två grupper där den ena fortfarande bär på djupa sår och en andra lever mitt i helvetet, och har gjort så de senaste 10 åren.
När vi i onsdags satt tillsammans efter att ha besökt en verksamhet som ger psykosocialt och socioekonomiskt stöd till tonåringar som utsats för våldtäkt, kom flera funderingar och tankar upp. Det var ett mycket känslomässigt laddat samtal som avslutades med en fråga från Wivine (sjuksköteska på Panzi. "Jag undrar bara en sak... Vad har Kongos kvinnor gjort mot världen?"
Mina tårar började strömma när jag hörde henne uttala sin fråga och jag såg hennes uppgivna ansiktsuttryck. Hon är själv en kvinna som utsats för grovt våld och hon kunde inte förstå. Hon bara undrar vad Kongos kvinnor gjort för att förtjäna det öde som blivit deras... Jag grät. Och jag vet inte svaret. Jag ställer mig samma fråga " Vad har Kongos kvinnor gjort, för att förtjäna detta?"
Friday, May 15, 2009
Att lyssna utan att gråta
Det är konstigt hur man hanterar att lyssna till dessa kvinnors historier. Vid ett tillfälle kom jag på mig själv med att förundras över min neutrala inställning till historierna. Jag satt där och efterfrågade ingående information om hur övergreppen gått till, var det bara en vanlig våldtäkt eller det innehåll någon form av tortyr? Exakt vilka objekt som introducerades i kvinnans vagina, hur länge det pågick, antalet män etc, etc.
Jag satt och lyssnade utan känslor. Även om det handlar om jag behandlar berättelsen utifrån något slags professionellt förhållningssätt förvånas jag ändå över hur lite jag reagerar känslomässigt.
Rent objektivt blir jag förskräckt och förfärad för det är verkligen en obeskrivbar form av tortys som kvinnorna som sitter framför mig gått igenom. Samtidigt sitter jag framför dem och nickar och lyssnar och fortsätter ställa mina ingående frågor.
Jag är säker på att du kommer att komma över mig längre fram för all information lagras ju inom oss, men det är ändå märkligt hur man som medmänniska kan reducera andras berättelser till så objektiva fenomen, trots att de sitter mitt framför en och gråter.
Jag satt och lyssnade utan känslor. Även om det handlar om jag behandlar berättelsen utifrån något slags professionellt förhållningssätt förvånas jag ändå över hur lite jag reagerar känslomässigt.
Rent objektivt blir jag förskräckt och förfärad för det är verkligen en obeskrivbar form av tortys som kvinnorna som sitter framför mig gått igenom. Samtidigt sitter jag framför dem och nickar och lyssnar och fortsätter ställa mina ingående frågor.
Jag är säker på att du kommer att komma över mig längre fram för all information lagras ju inom oss, men det är ändå märkligt hur man som medmänniska kan reducera andras berättelser till så objektiva fenomen, trots att de sitter mitt framför en och gråter.
Monday, May 4, 2009
Tillbaka till säkerheten
Det har gått flera dagar sedan jag kom tillbaka från min resa till Bunyakiri-Hombo och jag borde ha skrivit för länge sedan, men det var för svårt att samla tankarna. Under veckan har jag också haft besök av den amerikanska politikern John Mc Cains fru, Cindy Mc Cain, skåderspelerskan Sienna Miller, frun till Sveriges ambassadör i Iran, samt skällt ut journalister som oanmält en lördag eftermiddag tror sig få tillstånd att intervjua kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Så många tvära kast!
Tillbaka till Bunyakiri-Hombo.Vår mobila klinik åkte upp för att behandla kvinnor och jag följde med för att undersöka på vilket sätt vi som projekt kan förbereda oss för den försämrade humanitära situation som med största sannolikhet kommer uppstå inom kort.
I många sammanhang tycker jag kvinnans roll i Afrika förenklas med tanke på den offerbild som ofta målas upp. I detta fall är dock förenklingarna tyvärr alltför nära sanningen. Det är så brutalt och uppenbart. I januari och februari genomfördes en militär operation i Nord Kivu och ansågs vara en framgång eftersom det gick fredligt till och fler av FDLRs folk återvände till Rwanda (samtidigt ansåg flera kritiker att det snarast varit en politisk än militär aktion, med tanke på hur den utfördes och de politiska behoven av good will som önskads uppnås).
Ur en MR synpunkt var den det motsatta. I Hombo, en stad precis på gränsen till Nord Kivu som vi besökte i torsdags träffade jag en representant för en av de få lokala NGOn som arbetar med sexuellt våld i området. Sedan januari hade siffrorna ökat anmärkningsvärt. Det var flera fall där kvinnorna också utsatts för grov tortyr i samband med våltäkten. Samtliga var genomförda av militära grupper.
Under offensiven i Nord Kivu flydde flera grupperingar av FDLR över gränsen söder ut och befinner sig alltså just nu i Hombo-Bunyakiri territoriet. När nu den kongolesiska armen (FRDC), understödd av Monuc, inom de närmsta dagarna ska starta en offensiv mot FDLR är frågan vem som i praktiken blir den jagade?
FRDC har bristande struktur, vissa militärer har inte blivit betalade på 4 månader och flera av de nyinkallade brigaderna känner inte till terrängen. FDLR å sin sida känner skogarna väldigt väl och har en god organisation. En major vi träffade förklarade att den planerade insatsen inte blir långvarig och frågan är i så fall vilket resultat man tror sig kunna uppnå? Är det hela en politisk charader eller är det kanske trots allt en nödvändig signal till FDLR i ett längre perspektiv? Den fråga som lokalbefolkningen naturligtvis ställer sig och lika så kommer från de få internationella aktörerna i området, är om man i det strategiska spelet tagit med konsekvenserna det får för civil befolkningen och då inte minst kvinnorna. I krig finns det alltid civila offer men om man för politisk vinning är beredd at offra själva stöttepelarna för det enga samhällets struktur, måste man som extern aktör ställa sig kritisk.
Berättelserna jag fick höra är obegripliga. Det handlar om våld, tortyr, exploatering, etc. I förra veckan brändes en by ner till grunden i närheten av Hombo. 4 män och 6 barn mördades och 16 kvinnor våldtogs och torterades brutalt. Kvinnor visade oss fysiska men efter det brutala våldet.
En av FNs civila militär observatörer berättade om återkommande vittnesmål om hur FDLR samlar lokalbefolkningen för att använda dem som en ”mur” mellan sig själv och FRDC. I Hombo såg jag barn bära amunnition för bazookas och andra vapen på huvudet och möttes vart jag än gick av militärer.
Mannen som arbetar med sexuellt våld i Hombo berättade med viskande stämma hur han måste arbeta i hemlighet med stora delar av verksamheten. Förra året brändes hans hus ned och han är rädd för sin egen och för sin familjs skull. Samtidigt kan han inte sluta, han ser kvinnornas ansikten framför sig och måste fortsätta tills det kommer hjälp utifrån.
Allt i ett område som är extremt rikt. Där lokalbefolkningen med lättet hittar mineraler som guld, koltan, koppar, kvicksilver, etc men där det samtidigt inte finns någon elektricitet, rinnande vatten och enda sättet att kommunicera är genom satelittelefon.
När jag åkte därifrån med huvudet och hjärtat fullt av tankar, kände jag mig ändå tacksam över att få vara del i ett projekt som så tydligt svarar på en omänsklig humanitär problematik. I fält och på Panzisjukhuset får jag dagligen se hur skattebetalares pengar och frivilliga gåvor räddar liv. Jag får se hur svensk pingstmission som en gräsrotsrörelse, kan stötta en gräsrotsrörelse i en annan del av världen. Hur jag tack vare de medel som samlats in i Sverige, kan säga till mannen i Hombo, att han inte är ensam.
Tillbaka till Bunyakiri-Hombo.Vår mobila klinik åkte upp för att behandla kvinnor och jag följde med för att undersöka på vilket sätt vi som projekt kan förbereda oss för den försämrade humanitära situation som med största sannolikhet kommer uppstå inom kort.
I många sammanhang tycker jag kvinnans roll i Afrika förenklas med tanke på den offerbild som ofta målas upp. I detta fall är dock förenklingarna tyvärr alltför nära sanningen. Det är så brutalt och uppenbart. I januari och februari genomfördes en militär operation i Nord Kivu och ansågs vara en framgång eftersom det gick fredligt till och fler av FDLRs folk återvände till Rwanda (samtidigt ansåg flera kritiker att det snarast varit en politisk än militär aktion, med tanke på hur den utfördes och de politiska behoven av good will som önskads uppnås).
Ur en MR synpunkt var den det motsatta. I Hombo, en stad precis på gränsen till Nord Kivu som vi besökte i torsdags träffade jag en representant för en av de få lokala NGOn som arbetar med sexuellt våld i området. Sedan januari hade siffrorna ökat anmärkningsvärt. Det var flera fall där kvinnorna också utsatts för grov tortyr i samband med våltäkten. Samtliga var genomförda av militära grupper.
Under offensiven i Nord Kivu flydde flera grupperingar av FDLR över gränsen söder ut och befinner sig alltså just nu i Hombo-Bunyakiri territoriet. När nu den kongolesiska armen (FRDC), understödd av Monuc, inom de närmsta dagarna ska starta en offensiv mot FDLR är frågan vem som i praktiken blir den jagade?
FRDC har bristande struktur, vissa militärer har inte blivit betalade på 4 månader och flera av de nyinkallade brigaderna känner inte till terrängen. FDLR å sin sida känner skogarna väldigt väl och har en god organisation. En major vi träffade förklarade att den planerade insatsen inte blir långvarig och frågan är i så fall vilket resultat man tror sig kunna uppnå? Är det hela en politisk charader eller är det kanske trots allt en nödvändig signal till FDLR i ett längre perspektiv? Den fråga som lokalbefolkningen naturligtvis ställer sig och lika så kommer från de få internationella aktörerna i området, är om man i det strategiska spelet tagit med konsekvenserna det får för civil befolkningen och då inte minst kvinnorna. I krig finns det alltid civila offer men om man för politisk vinning är beredd at offra själva stöttepelarna för det enga samhällets struktur, måste man som extern aktör ställa sig kritisk.
Berättelserna jag fick höra är obegripliga. Det handlar om våld, tortyr, exploatering, etc. I förra veckan brändes en by ner till grunden i närheten av Hombo. 4 män och 6 barn mördades och 16 kvinnor våldtogs och torterades brutalt. Kvinnor visade oss fysiska men efter det brutala våldet.
En av FNs civila militär observatörer berättade om återkommande vittnesmål om hur FDLR samlar lokalbefolkningen för att använda dem som en ”mur” mellan sig själv och FRDC. I Hombo såg jag barn bära amunnition för bazookas och andra vapen på huvudet och möttes vart jag än gick av militärer.
Mannen som arbetar med sexuellt våld i Hombo berättade med viskande stämma hur han måste arbeta i hemlighet med stora delar av verksamheten. Förra året brändes hans hus ned och han är rädd för sin egen och för sin familjs skull. Samtidigt kan han inte sluta, han ser kvinnornas ansikten framför sig och måste fortsätta tills det kommer hjälp utifrån.
Allt i ett område som är extremt rikt. Där lokalbefolkningen med lättet hittar mineraler som guld, koltan, koppar, kvicksilver, etc men där det samtidigt inte finns någon elektricitet, rinnande vatten och enda sättet att kommunicera är genom satelittelefon.
När jag åkte därifrån med huvudet och hjärtat fullt av tankar, kände jag mig ändå tacksam över att få vara del i ett projekt som så tydligt svarar på en omänsklig humanitär problematik. I fält och på Panzisjukhuset får jag dagligen se hur skattebetalares pengar och frivilliga gåvor räddar liv. Jag får se hur svensk pingstmission som en gräsrotsrörelse, kan stötta en gräsrotsrörelse i en annan del av världen. Hur jag tack vare de medel som samlats in i Sverige, kan säga till mannen i Hombo, att han inte är ensam.
Thursday, April 16, 2009
Resa till Bunyakiri
Måndag den 13 april
Ytterligare en intensiv dag med möten från första stund jag satte min fot på sjukhuset imorse vid halv åtta, tills jag trött kom hem vid tio-tiden ikväll.
Även om det är uttröttande var mötena var intressanta och produktiva och då orkar man ju med det. Ytterligare en anledning till alla dessa möten är morgondagens resa till Bunyakiri. Det verkar alltså slutligen om att det blir av.
Säkerhetläget verkar osäker men stabil (som de ständigt säger på OCHAs säkerhetsmöten). Det har inte varit några större sammandrabbningar mellan grupper men det har skett och sker flera stora truppförflyttningar. Det rör sig alltså många militärer på vägarna och det är ju naturligtvis inte så bra. Det är samtliga grupper som förflyttar sig i området, vilket innebär de kongolesiska likväl som de rwandesiska rebellgrupperna som den kongolesiska armen. De är oorganiserade och de sist nämnda har inte blivit betalda på 4 månader. Det verkar ha skapat en situation där alla i princip står mot alla. Det är svårt att identifiera några tydliga allianser. Anledningarna till de ökade osäkerheten är att det börjat talas om en liknande offensiv i Syd K som genomfördes i Nord K i januari/februari. Det är dock svårt att veta om den verkligen börjat genomföras eller om detta bara är förberedlser. I förra veckan trodde fler aktörer att incidenten i Uvira var startskottet, vilket det som tur väl var inte visade sig vara. Hur det än är så ökar spänningen i provinsen på flera olika platser.
Anledningen till att vi åker upp är för att förbereda för en utbildning för sjukvårdspersonal i hur man identidierar, behandlar och ev refererar patienter som utsats för sexuellt våld. Vi kommer även besöka kvinnor som varit på sjukhuset, se vilka förutsättningar det finns för att skapa stödgrupper för dessa kvinnor, identifiera nya partners som i framtiden ska kunna referea patienter till oss, informera dessa partner om vårt arbete och vilka kriterier det innehåller samt intervjua kvinnor i fokusgrupper för att lyssna till deras erfarenheter.
Med tanke på den förvärrade situationen i området känns det angeläget att redan nu etablera kontakter och strukturer för att kunna hjälpa kvinnorna komma till sjukhuset för behandling. Det finns inga indikationer på att läget kommer bli bättre inom en snar framtid utan troligast värre, vilket gör detta till en extra viktig resa.
Bunyakiri ligger 4-5 timmar bort från Bukavu. Egentligen inte så långt bort, men med tanke på vägarna och att man åker genom national parken där olika rebellgrupper håller till, är den internationella närvaron högst begränsad i territoriet. För några månader samlade en kollega in protokoll från hälso kliniker angående an antalet kvinnor som själva anmält sig utsatta för sexuellt våld. Det visade sig vara flera hundra kvinnor smo under 2008 själva sökt hjälp. Många av dem var minderåriga. På sjukhuset har vi också fler fall från området.
Jag ser fram emot att resa även om jag samtidigt känner ett viss oro. När jag eftermiddags besökte chefen för ACF, som igår kom tillbaka från en resa till Bunyakiri, kände jag hur allvaret landade i mig. Hans bistra uppsyn och samtidigt sakliga beskrivning av situationen samt återkommande varningar, fick mig att stanna upp i min annars så effektiva dag. Hmm.. jag hoppas detta kommer bli bra...
För att hinna får senaste uppdateringarna om säkerhetsläget, kommer vi inte lämna för klockan nio imorgon. Vi kommer även resa i en konvoj tillsammans med två andra NGOer på väg upp. Detta skapar ju viss känsla av säkerhet.
Jag hoppas verkligen att allt är lungt i morgon så vi kommer dit. Ska bli mycket intressant.
Ytterligare en intensiv dag med möten från första stund jag satte min fot på sjukhuset imorse vid halv åtta, tills jag trött kom hem vid tio-tiden ikväll.
Även om det är uttröttande var mötena var intressanta och produktiva och då orkar man ju med det. Ytterligare en anledning till alla dessa möten är morgondagens resa till Bunyakiri. Det verkar alltså slutligen om att det blir av.
Säkerhetläget verkar osäker men stabil (som de ständigt säger på OCHAs säkerhetsmöten). Det har inte varit några större sammandrabbningar mellan grupper men det har skett och sker flera stora truppförflyttningar. Det rör sig alltså många militärer på vägarna och det är ju naturligtvis inte så bra. Det är samtliga grupper som förflyttar sig i området, vilket innebär de kongolesiska likväl som de rwandesiska rebellgrupperna som den kongolesiska armen. De är oorganiserade och de sist nämnda har inte blivit betalda på 4 månader. Det verkar ha skapat en situation där alla i princip står mot alla. Det är svårt att identifiera några tydliga allianser. Anledningarna till de ökade osäkerheten är att det börjat talas om en liknande offensiv i Syd K som genomfördes i Nord K i januari/februari. Det är dock svårt att veta om den verkligen börjat genomföras eller om detta bara är förberedlser. I förra veckan trodde fler aktörer att incidenten i Uvira var startskottet, vilket det som tur väl var inte visade sig vara. Hur det än är så ökar spänningen i provinsen på flera olika platser.
Anledningen till att vi åker upp är för att förbereda för en utbildning för sjukvårdspersonal i hur man identidierar, behandlar och ev refererar patienter som utsats för sexuellt våld. Vi kommer även besöka kvinnor som varit på sjukhuset, se vilka förutsättningar det finns för att skapa stödgrupper för dessa kvinnor, identifiera nya partners som i framtiden ska kunna referea patienter till oss, informera dessa partner om vårt arbete och vilka kriterier det innehåller samt intervjua kvinnor i fokusgrupper för att lyssna till deras erfarenheter.
Med tanke på den förvärrade situationen i området känns det angeläget att redan nu etablera kontakter och strukturer för att kunna hjälpa kvinnorna komma till sjukhuset för behandling. Det finns inga indikationer på att läget kommer bli bättre inom en snar framtid utan troligast värre, vilket gör detta till en extra viktig resa.
Bunyakiri ligger 4-5 timmar bort från Bukavu. Egentligen inte så långt bort, men med tanke på vägarna och att man åker genom national parken där olika rebellgrupper håller till, är den internationella närvaron högst begränsad i territoriet. För några månader samlade en kollega in protokoll från hälso kliniker angående an antalet kvinnor som själva anmält sig utsatta för sexuellt våld. Det visade sig vara flera hundra kvinnor smo under 2008 själva sökt hjälp. Många av dem var minderåriga. På sjukhuset har vi också fler fall från området.
Jag ser fram emot att resa även om jag samtidigt känner ett viss oro. När jag eftermiddags besökte chefen för ACF, som igår kom tillbaka från en resa till Bunyakiri, kände jag hur allvaret landade i mig. Hans bistra uppsyn och samtidigt sakliga beskrivning av situationen samt återkommande varningar, fick mig att stanna upp i min annars så effektiva dag. Hmm.. jag hoppas detta kommer bli bra...
För att hinna får senaste uppdateringarna om säkerhetsläget, kommer vi inte lämna för klockan nio imorgon. Vi kommer även resa i en konvoj tillsammans med två andra NGOer på väg upp. Detta skapar ju viss känsla av säkerhet.
Jag hoppas verkligen att allt är lungt i morgon så vi kommer dit. Ska bli mycket intressant.
Monday, April 13, 2009
Helig närvaro mitt i en plats av oro
Torsdag i stilla veckan
Detta var en dag som började med en helig närvaro och slutade med den samma. Jag vet inte varför det var så, det kanske hände något speciellt i Bukavu denna dag. Kanske något viktigt som stod på spel. Hur det är var eller är så var det en märklig dag.
Varje morgon har vi morgon bön på sjukhuset. Som vanligt var det på kiswahili och lyssnade lite förstrött och förstod att det i alla fall handlade om när Petrus förnekade Jesus tre gånger innan tuppen gal. Ju längre in i predikan vi kom ju mer kände jag den helige andes närvaro. Det var så påtagligt. Jag förstod inte orden men märkte att en annan ande sänkte sig över de närvarande. Så fort han slutat predika började en man be högt och ge en budskap från himlen. De andra föll in. En kvinna steg fram och berättade om hur hon senaste igår varit på väg att dö på sjukhuset men hur Jesus kallade henne tillbaka till livet. Hur hon fick leva vidare med honom. Hon ville så gärna ge något tillbaka som tack, men tyckte hon inte hade så mycket att erbjuda förutom sin kärlek, det hon hade ville hon ge. Hon ville älska honom tillbaka och berätta för andra om hans kärlek och trofasthet. Hennes vittnesbörd slutade med en enkel sång. Så vackert och så innerligt. Den helige ande var där och för första gången på länge kände jag hur jag hur mitt inre sjönk in i trons mjuka armar. Hur jag var ett med Hans helighet, hans folk, med den gudomliga ande som var där.
När jag efter mitt dagliga möte med Dr Mukwege sätter på telefonen, har jag flera missade samtal och meddelande från olika människor som vill informera mig om att säkerhetsläget i Uvira, en stad 4 timmar söder om Bukavu, försämrats under morgontimmarna. Det har förekommit fritagningsförsök på ett av fängelserna i staden och i samband med det skottlossning. Detta var något som fortsatte under flera timmar och det verkade väldigt oklart vilka grupper det egentligen var som var emot varandra. Troligtvis var det olika kongolesiska grupper som initierat det hela och att det i sin tur är relaterat till en eventuell militär insats i Syd Kivu som ska syfta till att som genomfördes i Nord Kivu i början på året. Då tilläts rwandesiska trupper komma in i landet för att med vapen jaga ut FDRL (rwandesisk rebellstyrka som anklagas för att vara de som initierade folkmordet i Rwanda 1994) ut landet.
Som nybliven säkerhetsansvarig för PMUs personal i DRC, kontaktade jag olika FN organ och NGOs i området för att få klarhet i hur vi ska agera med tanke på den personal som befinner sig Uvira med omnejd. Samtliga fyra valde under dagen att lämna området utifall oroligheterna trappas upp. Nu är det bara att vänta och se vad som händer. Under dagen så verkade det som om det lugnade ner sig något. Även om det är fallet så är det tydligt att det finns mycket frustration och oro under ytan.
När arbetsdagen var slut och det lugnat sig något i Uvira, begav sig jag och en kompis ut på promenad. Vi hamnade efter ett tag inne på en stor öppen plats på vilken en katolsk gudstjänst på gick. Ur kyrkan hördes högtidlig musik med vackra röster. Vi fann oss själva stanna upp inför det heliga vi trädde in i. Allt andades helighet. Platsen med den overkliga utsikten över Kivu sjön, musiken och dess innerlighet, människornas stillhet... Vi stod stilla medans solen gick ned bland molnen och musiken och sången sakta omslöt oss. När vi fortsatte hade månen kommit upp och jag tänkte att det måste varit precis en sådan här kväll, den gången för länge sedan då Jesus begav sig till Getsemane. Han hade fått dela måltid med sina närmaste och i allt fanns en laddad stämning eftersom han visste vad som skulle ske. Kunde den månen sett likadan ut som den gjorde ikväll? Mina tankar gick till bilden i min barndomskyrka då Jesus sitter på en berghäll i månljuset och ber till sin fader att få slippa det öda som blivit hans...men om det ändå är Hans vilja är han redo att möta all ånger ooch all smärta. Allt för att världen ska bli hel, att världen ska bli upprättad, att det som är söndrigt ska bli helt. Jag undrar vad han tycker om det som sker i Kivu idag? Här finns kyrkan representerad över allt, Hans folk går till liknande gudstjänster som denna över allt och samtidigt sker de mest fruktansvärda övergrepp precis i närheten av samma kyrka. Hur är det möjligt?
Jesus, lyssna till alla böner som beds denna kväll och snälla svara, svara snart.
Amen
Detta var en dag som började med en helig närvaro och slutade med den samma. Jag vet inte varför det var så, det kanske hände något speciellt i Bukavu denna dag. Kanske något viktigt som stod på spel. Hur det är var eller är så var det en märklig dag.
Varje morgon har vi morgon bön på sjukhuset. Som vanligt var det på kiswahili och lyssnade lite förstrött och förstod att det i alla fall handlade om när Petrus förnekade Jesus tre gånger innan tuppen gal. Ju längre in i predikan vi kom ju mer kände jag den helige andes närvaro. Det var så påtagligt. Jag förstod inte orden men märkte att en annan ande sänkte sig över de närvarande. Så fort han slutat predika började en man be högt och ge en budskap från himlen. De andra föll in. En kvinna steg fram och berättade om hur hon senaste igår varit på väg att dö på sjukhuset men hur Jesus kallade henne tillbaka till livet. Hur hon fick leva vidare med honom. Hon ville så gärna ge något tillbaka som tack, men tyckte hon inte hade så mycket att erbjuda förutom sin kärlek, det hon hade ville hon ge. Hon ville älska honom tillbaka och berätta för andra om hans kärlek och trofasthet. Hennes vittnesbörd slutade med en enkel sång. Så vackert och så innerligt. Den helige ande var där och för första gången på länge kände jag hur jag hur mitt inre sjönk in i trons mjuka armar. Hur jag var ett med Hans helighet, hans folk, med den gudomliga ande som var där.
När jag efter mitt dagliga möte med Dr Mukwege sätter på telefonen, har jag flera missade samtal och meddelande från olika människor som vill informera mig om att säkerhetsläget i Uvira, en stad 4 timmar söder om Bukavu, försämrats under morgontimmarna. Det har förekommit fritagningsförsök på ett av fängelserna i staden och i samband med det skottlossning. Detta var något som fortsatte under flera timmar och det verkade väldigt oklart vilka grupper det egentligen var som var emot varandra. Troligtvis var det olika kongolesiska grupper som initierat det hela och att det i sin tur är relaterat till en eventuell militär insats i Syd Kivu som ska syfta till att som genomfördes i Nord Kivu i början på året. Då tilläts rwandesiska trupper komma in i landet för att med vapen jaga ut FDRL (rwandesisk rebellstyrka som anklagas för att vara de som initierade folkmordet i Rwanda 1994) ut landet.
Som nybliven säkerhetsansvarig för PMUs personal i DRC, kontaktade jag olika FN organ och NGOs i området för att få klarhet i hur vi ska agera med tanke på den personal som befinner sig Uvira med omnejd. Samtliga fyra valde under dagen att lämna området utifall oroligheterna trappas upp. Nu är det bara att vänta och se vad som händer. Under dagen så verkade det som om det lugnade ner sig något. Även om det är fallet så är det tydligt att det finns mycket frustration och oro under ytan.
När arbetsdagen var slut och det lugnat sig något i Uvira, begav sig jag och en kompis ut på promenad. Vi hamnade efter ett tag inne på en stor öppen plats på vilken en katolsk gudstjänst på gick. Ur kyrkan hördes högtidlig musik med vackra röster. Vi fann oss själva stanna upp inför det heliga vi trädde in i. Allt andades helighet. Platsen med den overkliga utsikten över Kivu sjön, musiken och dess innerlighet, människornas stillhet... Vi stod stilla medans solen gick ned bland molnen och musiken och sången sakta omslöt oss. När vi fortsatte hade månen kommit upp och jag tänkte att det måste varit precis en sådan här kväll, den gången för länge sedan då Jesus begav sig till Getsemane. Han hade fått dela måltid med sina närmaste och i allt fanns en laddad stämning eftersom han visste vad som skulle ske. Kunde den månen sett likadan ut som den gjorde ikväll? Mina tankar gick till bilden i min barndomskyrka då Jesus sitter på en berghäll i månljuset och ber till sin fader att få slippa det öda som blivit hans...men om det ändå är Hans vilja är han redo att möta all ånger ooch all smärta. Allt för att världen ska bli hel, att världen ska bli upprättad, att det som är söndrigt ska bli helt. Jag undrar vad han tycker om det som sker i Kivu idag? Här finns kyrkan representerad över allt, Hans folk går till liknande gudstjänster som denna över allt och samtidigt sker de mest fruktansvärda övergrepp precis i närheten av samma kyrka. Hur är det möjligt?
Jesus, lyssna till alla böner som beds denna kväll och snälla svara, svara snart.
Amen
Subscribe to:
Posts (Atom)