Palmsöndag och eventuell resa till Bunyakiri

I söndags var det palmsöndagen och jag besökte en av de mer radikala kyrkorna. Det är en radikal kyrka på så sätt att de faktiskt vågar göra politiska uttalande om den politiska verklighet man befinner sig i. Man vågar tala om social orättvisor, man vågar tala om fred.

Gudstjänsten började med en uppmaning om bön för DRC med tanke på den ökade politiska spänningen. Rebellgrupper omgrupperar sig och civil befolkning uppmanas lämna sina hem eftersom stider kommer ske. Det talas om liknande militära interventioner i Syd Kivu som de som gjordes i Nord Kivu i början av året, då rwandesisk arme tilläts in i landet för att tillsammans med kongolesiska armen få ut de rwandesiska rebellgruppen Interhamve. Till skillnad ifrån i norr är Interhamwe mycket mer utspridda i hela provinsen och en insats i Syd Kivu, kommer med största sannolikhet leda till flertalet civila offer.

Det som tog tag i mig i söndags var hur relevant kyrkan kändes. Hur tydligt den tog sig från passiv själasörjare till aktiv samhällsaktör. De tog inte ställning för någon specifik sida i konflikten utan snarast för freden i sig själv. De talade om betydelsen av fred och av att verka för fred. Att söka frid i hjärtat och orden de talade ingöt tro och hopp i människor. De talade om Jesus som under palmsöndagen red in i Jesusalem som en bild av fred och hur hans blotta närvaro gav människorna hopp om en annan verklighet än den de stod i. Det de levde i var inte deras naturliga tillstånd, utan varje människa har rätt till fred.

I östra Kongo har man så länge levt med kriget att det på något sätt blivit del av vardagen. Men man är trött på det. Pastorn bad;”Gud, vi vill inte se mer dödande, det räcker. Vi vill inte se mer sexuellt våld, vi vill inte längre bevittna orättvisor mot vårt folk”. Att då stå i en kyrka som så tydligt sätter ord på det som sker, ger tro på en annan tid på en plats som denna. Kyrkan är inte beroende av internationell närvaro. Den ägs och utgörs av folk från detta land som utan hjälp av den internationella styrkan är det en gräsrotsrörelse mot de destruktiva krafter som sprider död och förstörelse.

I morgon skulle jag åka till Bunyakiri med vår mobila klinik. Bunyakiri är ett område som är svårtillgängligt eftersom man åker genom en national park i vilket flera militära grupper finns. Vi vet också att det sexuella våldet är väldigt utspritt i denna region. En av våra partner uppskattade att ca 15 kvinnor dagligen våldtag, många unga tjejer. Vi vet att det är en verkligehet. Problemet är för dessa kvinnor att kunna ta sig till sjukhuset. Vi åker upp för att etablera kontakt med nya lokala partners, starta en stödgrupp för kvinnor som varit på sjukhuset, lyssna in de direkta behoven.

Under dagen har jag försökt få nyheter om situationen i området. Det lät som om det var möjligt men nu fick jag just ett telefonsamtal om att strider utbrytit på vägen mellan Buakvu och Bunyakiri. Imorgon ska jag återigen ringa mina olika kontakter på OCHA, UNDSS, lokala parters, mfl för att få reda på hur det ligger till.

Jag ska nu bege mig till OCHA för att höra de senaste nyheterna för att sedan ta beslut om vi kan åka imorgon eller inte.