En stilla helg med storpolitiska vindar

Skulle till Goma igen i fredags men blev sjuk pa torsdagskvallen. Bra pa sitt satt. Detta gav mig en helg av behovlig vila och sociala aktiviteter.

Veckan som gick var intensiv rent administrativt sett. Det var mycket att ta igen och forsoka bli uppdaterad pa. Dr Mukwege aker till Kanada for en tva veckors lang turne. Han kommer tala pa diverse kongresser och universitet om det sexuella valdet i Ostra DRC.

Sjalv kommer jag aka till Kalehe tisdag till onsdag. Kalehe ar en av provinserna i SydKivu i vilken
vi forsoker stodja de lokala halsostrukturerna. I veckan kommer vi att genomfora den forsta traningen av lokal halsopersonal i att hantera sexuellt vald. Kommer att bli intressant. Jag hoppas dock att jag far klartecken fran hogsta ledningen inom CEPAC att aka. Pa grund av sakerhetslaget behover jag som svensk deras tillstand for att fa lamna Bukavu.

Situationen har i SK gar inte att jamfora med de brutaliteter som just nu pagar i NordKivu. Samtidigt kommer det far flera hall indikationer pa en militar mobilisering i omradet. Det talas aven om en upptrapping av rwandesiska trupperna vid gransstaden Chyangugu, vilket ar precis pa andra sidan gransen fran Bukavu.

Sadana har saker jag att jag pa kvallarna sitter och funderar over hur min egen lilla evakueringsplan egentligen ser ut. Hur ar det egentligen smartast att ta sig fran min lagenhet till gransen...hmm

Nu ar det i alla fall for sent for att komma pa nagra smarta planer sa det ar lika bra jag tar med mig mina katter och kryper in i mitt myggnat och drommer om hur vackert Bukavu kommer att bli nar freden slutligen kommer hit pa riktigt.

M

En forsta insats som bloggare fran Bukavu DRC

Efter flera klagomal over uteblivna eller allt for fa mail och telefonsamtal, har jag bestamt mig for att beratta om livet i Bukavu i DRC genom en nagorlunda regelbunden blogg. Jag hoppas att det kan ge lite insikt i hur det ar att vara mitt i en verklighet som ibland ar lugnare an lugnast for att i nasta sekund innebara att man ska ha sin flyktvaska redo. Eller da man antingen far mota kandisar med spannande bakgrunder eller kvinnor vars livsoden inte nagon vill veta av och i huvudtaget vill kannas vid.

Just nu sitter jag i min vackra lagenhet med utsikt over Bukavusjon och har mina tva kattungar i knaet. Livet kanns ganska ok och inte fullt sa farligt som det gjorde i forra veckan da jag besokte Goma.

Nar jag i fredags landsteg i den apokalyptiska staden Goma vantade oss representanter for kyrkan CEPAC pa kajen. Vanligtvis brukar folk har alltid ha ett skratt till hands aven om de berattar om svara saker. Nar jag fraga mannen i fraga om hur situationen var i Goma just denna dag, tittade han pa mig med bister upp syn och tillade Vi far be till Gud att det inte blir varre. Hans blick gjorde mig orolig och det kandes inte alls lika bra att vara i Goma som det gjort pa morgonen.

Anledningen till mitt besok var tre gaster fran Sverige. Under en vecka agerade jag vardinna for Ariel, Jason(Timbaktu) och Simon. De arbetar med nagot som heter Musikhjalpen vilket ar kopplat till Radiohjalpen. Deras resa till Kongo ar del i en satsning som radiohjalpen gor for att fa unga manniskor intresserade av internationella fragor. Under en vecka i december kommer det varje dag att i radio, webben och pa TV visas pa olika satt uppmarksamma situationen runt om i varlden. Temat ar flyktingar och deras resa till Kongo kommer vara ett aterkommande inslag i sandningarna under denna vecka.

Vi var alltsa uppe i Goma for att bland annat besoka ett av UNHCRs flyktinglager. Pa vagen ut till lagret fick vi ett telefonsamtal fran deras HQ i vilket de avradde oss fran att fortsatta eftersom de inte kunde garantera var sakerhet. Vart lager lag ca 12 km utanfor utanfor staden, vaster ut. 15 km norr ut gick en av frontlinjerna mellan regeringsstyrkan och rebellstyrkan. Efter nagra dagars vapenvila borjade aterigen beskjutningarna pa fredagen. Vagen vi akte pa skulle snart bli full av stridsklara fordon fran bada grupper och var alltsa inte lamplig for fyra lite vilsna svenskar. Vi fick vanda om. Samma kvall kallades all FN personal till gemensamma uppsamlingsplatser som en sakerhetsatgard. Kriget och dess konsekvenser ar patagliga i Goma pa ett helt annat satt an i Bukavu. Det finns en annan spanning dar an har nere.

Pa grund av situationen var mina gaster och jag tvunga att befinna oss pa hotellet innan kl. 17. Vi slog oss ner i hotells restaurang och bestallde in en tidig middag. Det var en mycket marklig kansla att sitta pa ett fint hotell vid en vacker sjo i solnedgang och samtidigt ata en svindyr middag, och veta att manniskor blev svalt och blev slaktade 15 km bort. Det maste vara sa alla krigskorrar jag sett den senaste veckan lever. Markligt.

Morgonen darefter lamnade jag mina skona besokare, som nu blivit mina vanner, for att fardas tillbaka till Bukavu och mitt vanliga liv. Efter tva och en halv veckas franvaro fran kontoret pa Panzi var det en hel del att ta tag i. Jag kanner mig lite vilsen och an mer trott efter de senaste veckornas intensiva tempo. Tror dock att det lilla livet ska infinna sig igen. Livet med katterna Betty och Maggan, kvinnorna pa Panzi och mina vanner.

Skriver snart igen men sander innan dess en kyss till min alskade Freddan och tusen kramar till er andra!

M