Politisk cirkus

Det politiska spelet i denna del av världen får en att med jämna mellanrum tappa hakan. Ibland undrar jag om allt man ser egentligen är en enda stor illusion. Allianser som för två veckor sedan var helt omöjliga är helt plötsligt den nya given. För de flesta verkar det som just nu sker i Kivuprovinsen och Rwanda helt obegripligt. Teorierna är många och konspirationsteorierna än fler. För de flesta är det som sagt helt obegripligt men troligtvis finns det åtminstonde tre personer för vilka detta är helt glasklart. Resten springer runt i cirklar som yra höns. Jag var idag på OCHAs (FNs samordningsorgan) säkerhetsmöte för att få lite klarhet i de senaste dagarnas händelser. Det enda som blev tydligt var att vi just nu befinner oss i en mycket spänd politisk situation men förutom det verkar det vara svårt att få klarhet.

Det har dessutom skett ett antal kidnappningar av utländsk personal. I början av veckan befann sig Fredrik och jag i Goma. En kväll vid middagen satt vi jämte ett sällskap med bland annat civil personal från MONUC (FNs millitära styrka) och internationella diplomater. Det är en grupp som arbetar med en stabiliseringsplan i området. De planerade en resa till SydKivu. Igår fick jag reda på att det bland annat var de som blivit kidnappade. De flesta av dem har nu släppts förutom två, varav en jag känner. Märkligt.

Det som skett i korthet är att den kongolesiska regeringen gått med på att låta rwandesiska trupper gå in i landet och tillsammans med den kongolesiska armen och den rwandesiska (tutsi)rebellstyrkan CNDP, jaga ut hutumilisen Interhamve ur Kongo. Interhamve är en rwandesisk rebellgrupp som flydde från Rwanda efter folkmorden 1994, eftersom de anklagades för merparten av de bestialiska handligar som begicks.

Frågan är dock vad som kommer att hända när du har 4000 - 7000 rwandesiska militärer på kongolesisk mark, inbjudna av Kongos regering. Någon talade om det som en trojansk häst. När de nu är inne kommer de att försöka lägga beslag på Kivuprovinserna? Vilken är deras egentliga agenda?

Vad som är klart är att det sexuella våldet förväntas öka. Vi försöker nu kartlägga vilka platser som kommer bli värst drabbade för att kunna lägga upp vårt arbete. Vi har en mobil klinik som vi sänder ut till svårtillgängliga områden. På grund av problem med finansiärer har den inte fungerat bra men till nästa vecka hoppas vi att den ska påbörja sina aktiviteter igen. Första resan blir norr ut, mot Goma.

African of the Year - Dr Denis Mukwege

I onsdags eftermiddag fick jag ett telefonsamtal från en radiostation i Sydafrika. Jag trodde det var ett skämt eftersom de sökte någon som kunde hjälpa dem komma i kontakt med the African of the Year, Dr Denis Mukwege.

Vår läkare har under de senaste två månaderna fått tre internationellt erkända pris, FNs pris för Mänskliga Rättigheter, Den svenska arbetarrörlsens Olof Palme pris och nu ett pris från en Nigeriansk tidning- African of the Year.

Läs mer på BBCs hemsida http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/7828027.stm

Lika många pris som läkaren mottagit, lika många kvinnor har dött i vårt projekt sedan januari började. Tre kvinnor i olika åldrar, från olika områden har under den senaste veckorna fått lämna detta liv. Gemensamt var att de alla blivit utsatta för sexuellt våld och genom det fått hiv.

Dr Mukwege säger i BBC artikeln att han hoppas att dessa pris kan ge uppmärksamhet till sitationen för kvinnorna i Östra Kongo.

Igår var jag i Walungu, en plats ett par timmar utanför Bukavu. Vi var där för att starta upp stödgrupper för kvinnor som varit på Panzi sjukhuset. Den största utmaningen för kvinnor när de lämnar sjukhuset är att komma hem. Även om det sexuella våldet inte är någon nyhet eller något som enbart ett fåtal utsatts för, finns det ett stort stigma runt det. Ett stigma som gör att kvinnorna marginaliseras från övrig aktivitet i samhället. Genom dessa stödgrupper (som också ska bestå av kvinnor inte utsatta för sexuellt våld) kan man diskutera gemensamma utmaningar och förhoppningsvis också hitta sätt att finna nya sätt att försörja sig på. Det kommer att finnas med en komponent av mikrokrediter.

Som alltid när jag kommer utanför Bukavu slås jag av hur lite de internationella aktörerna kan påverka verkligeheten. Det är kongoleser som kan och ska implimentera diverse insatser, och de gör det också. Jag mötte en av våra lokala partner och imponerades verkligen av det arbete som sker. Uppmuntrande mitt i all misär. Det är verkligen så att trauma och tragedier tar fram det bästa i människor.

När jag häromdagen läste klart Tim Burtons bok Blood River blev jag så irriterad över den svarta bild som målas av DRC. Det är klart att det är svart och förfärligt men det finns samtidigt otroligt många människor som ger sina liv för att förändra den situation som råder. Jag försöker hålla mina ögon på dem när jag hör om alla bestialiska handligar som utförs här. Det är inte den enda sanningen, det finns en motståndsrörelse!

Lugn lördagsmorgon i Bukavu

Kom tillbaka till Bukavu efter två veckors semester. Insåg när jag kom tillbaka hur mycket jag behövde komma här ifrån. Samtidigt slog världens orättvisorna mig... igen. Grät lite, torkade tårarna och forsatte sedan signera fakturor.

Det har varit mycket att ta tag i nu den första veckan och ytterligare en av kompisarna jag fått i NGO världen lämnar landet idag. Sorgligt men så verkar det vara i detta sammanhang.

Jag har med mig min man Fredrik tillbaka till Bukavu. Det är underbart. I onsdags var han med på sjukhuset. Han blev presenterad på vår morgonsamling och sedan tog jag med honom på tur runt på sjukhuset. Alla tog emot honom med öppna armar, inte minst kvinnorna. Han blev pussad, kramad, besjungen och välsignad. Varenda man jag kommit med har de trott varit min man, så när nu Fredrik äntligen kom var lyckan stor. Han var lite överväldigad men överlevde.

Han ligger i soffan och läser medan jag skriver detta. Så skönt och så vardagligt. Jag älskar vardag. Han har också blivit accepterad av Betty the Cat, så allt kommer gå bra.

Största kramar från ett (för tillfället) lungt Bukavu