Ny vecka, nya möjligheter

Måndagsmorgonen började bra med en stor kram från en av kvinnorna från projektet. Det är ju alltid skönt att komma till en plats där folk tycker om en och välkomnar med kramar och pussar.

Därefter började cirkusen. Vi skulle sända iväg den mobila kliniken till Shabunda, ett distrikt i nordvästra delarna av Syd Kivu där det just nu sker en ökad militär mobilisering och återkommande rapporter om övergrepp mot lokal befolkningen, däribland en snabb ökning av det sexuella våldet. Kliniken ska dit för att förse hjälpa kvinnor som annars inte har tillgång till sjukvård, men också för att utvärdering av den generalla situationen för att se vilka åtgärder vi på sjukhuset bör vidta.

Teamet kom ej i tid, vilket man ju aldrig gör i denna del av världen, och när de väl kom var jag den arga chefen som hysteriskt drev på arbetet så de skulle hinna med flyget som skulle ta dem till Shabunda. När de slutligen kom iväg var det dags för nästa uppgift, vilket var ett besök av en en grupp journalister vilken ville dokumentera arbetet vi gör i vårt projekt. Än en gång fick jag argumentera för varför jag inte vill att de ska filma kvinnorna. Jag förstår inte att det är så svårt att förstå för journalister. Det löste sig till slut och alla var glada och nöjda, men för mig personligen börjar det verkligen bli uttröttande detta argumenterande och bristen på förståelse. Hmmm... det enda som egentligen är skönt att slippa när jag lämnar projektet.

Efter ett par timmars samtal och rundvisning, var det dags för administrativa ärrende av olika slag och uppföljning av tidigare givna uppgifter till mina kollegor. När jag gick runt till de olika avdelningarna visade det sig att det trots det ökade våldet i norra delen av provinsen, inte kommit så många kvinnor än från de delarna. Det brukar vara en fördröjning på ett par veckor, månader innan kvinnorna vågar ge sig till känna. Detta försträkte ytterligare min tes om att vi behöver få än tätare kontakt med internationella aktörer som arbetar ute på landsbygden och har kapaciteten att få hit kvinnorna snabbare.

När de administrativa ärrendena och rundan var klar, väntade projektbeskrivningen för nästa fas. Imorgon ska jag till Goma och till ECHOs regionala kontor. ECHO är vår störta givare i nuläget och de är intresserade av våra tankar inför framtiden.

Ja... det är där jag är just nu. Antar att jag bör fortsätta med det även om det just nu känns mer lockade att ge sig ut i solen och njuta av den nyligen påbörjade torrperioden.

Andra delena av utbytet med Balkan

Sitter här vid min dator, helt slut efter att har lämnat av balkan/sverige-delegationen vid gränsen. I mars genomförde vi första delen av ett utbyte mellan kvinnorättsgrupper på Balkan och personalen på Panzisjukhuset. Nu var det alltså dags för dem att komma till oss.

Efter en hel del förberedelser och oro var de alltså slutligen här. Det har varit en mycket intressant vecka...och tröttsam. Jag har varit på standby för alla möjliga behov 24-7 under veckan. Det var intressanta möten, spännande upplevelser, mycket skratt och många tårar. Samtidigt som det kändes väldigt värdefullt fick det mig att ifrågasätta själva grundtanken. Det kändes som om det rev upp så många gamla sår hos bosnierna som själva utsatts för liknande terror som just nu pågår här. Förstod vi svenskar det när vi organiserade det hela, om vi gjorde det vilken rätt har vi då att dra upp dessa saker. Det är ju en sak om det är två grupper som gått igenom liknande upplevelser och nu lagt dem bakom sig, men här handlar det om två grupper där den ena fortfarande bär på djupa sår och en andra lever mitt i helvetet, och har gjort så de senaste 10 åren.

När vi i onsdags satt tillsammans efter att ha besökt en verksamhet som ger psykosocialt och socioekonomiskt stöd till tonåringar som utsats för våldtäkt, kom flera funderingar och tankar upp. Det var ett mycket känslomässigt laddat samtal som avslutades med en fråga från Wivine (sjuksköteska på Panzi. "Jag undrar bara en sak... Vad har Kongos kvinnor gjort mot världen?"

Mina tårar började strömma när jag hörde henne uttala sin fråga och jag såg hennes uppgivna ansiktsuttryck. Hon är själv en kvinna som utsats för grovt våld och hon kunde inte förstå. Hon bara undrar vad Kongos kvinnor gjort för att förtjäna det öde som blivit deras... Jag grät. Och jag vet inte svaret. Jag ställer mig samma fråga " Vad har Kongos kvinnor gjort, för att förtjäna detta?"

Att lyssna utan att gråta

Det är konstigt hur man hanterar att lyssna till dessa kvinnors historier. Vid ett tillfälle kom jag på mig själv med att förundras över min neutrala inställning till historierna. Jag satt där och efterfrågade ingående information om hur övergreppen gått till, var det bara en vanlig våldtäkt eller det innehåll någon form av tortyr? Exakt vilka objekt som introducerades i kvinnans vagina, hur länge det pågick, antalet män etc, etc.

Jag satt och lyssnade utan känslor. Även om det handlar om jag behandlar berättelsen utifrån något slags professionellt förhållningssätt förvånas jag ändå över hur lite jag reagerar känslomässigt.

Rent objektivt blir jag förskräckt och förfärad för det är verkligen en obeskrivbar form av tortys som kvinnorna som sitter framför mig gått igenom. Samtidigt sitter jag framför dem och nickar och lyssnar och fortsätter ställa mina ingående frågor.

Jag är säker på att du kommer att komma över mig längre fram för all information lagras ju inom oss, men det är ändå märkligt hur man som medmänniska kan reducera andras berättelser till så objektiva fenomen, trots att de sitter mitt framför en och gråter.

Tillbaka till säkerheten

Det har gått flera dagar sedan jag kom tillbaka från min resa till Bunyakiri-Hombo och jag borde ha skrivit för länge sedan, men det var för svårt att samla tankarna. Under veckan har jag också haft besök av den amerikanska politikern John Mc Cains fru, Cindy Mc Cain, skåderspelerskan Sienna Miller, frun till Sveriges ambassadör i Iran, samt skällt ut journalister som oanmält en lördag eftermiddag tror sig få tillstånd att intervjua kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Så många tvära kast!

Tillbaka till Bunyakiri-Hombo.Vår mobila klinik åkte upp för att behandla kvinnor och jag följde med för att undersöka på vilket sätt vi som projekt kan förbereda oss för den försämrade humanitära situation som med största sannolikhet kommer uppstå inom kort.

I många sammanhang tycker jag kvinnans roll i Afrika förenklas med tanke på den offerbild som ofta målas upp. I detta fall är dock förenklingarna tyvärr alltför nära sanningen. Det är så brutalt och uppenbart. I januari och februari genomfördes en militär operation i Nord Kivu och ansågs vara en framgång eftersom det gick fredligt till och fler av FDLRs folk återvände till Rwanda (samtidigt ansåg flera kritiker att det snarast varit en politisk än militär aktion, med tanke på hur den utfördes och de politiska behoven av good will som önskads uppnås).

Ur en MR synpunkt var den det motsatta. I Hombo, en stad precis på gränsen till Nord Kivu som vi besökte i torsdags träffade jag en representant för en av de få lokala NGOn som arbetar med sexuellt våld i området. Sedan januari hade siffrorna ökat anmärkningsvärt. Det var flera fall där kvinnorna också utsatts för grov tortyr i samband med våltäkten. Samtliga var genomförda av militära grupper.

Under offensiven i Nord Kivu flydde flera grupperingar av FDLR över gränsen söder ut och befinner sig alltså just nu i Hombo-Bunyakiri territoriet. När nu den kongolesiska armen (FRDC), understödd av Monuc, inom de närmsta dagarna ska starta en offensiv mot FDLR är frågan vem som i praktiken blir den jagade?

FRDC har bristande struktur, vissa militärer har inte blivit betalade på 4 månader och flera av de nyinkallade brigaderna känner inte till terrängen. FDLR å sin sida känner skogarna väldigt väl och har en god organisation. En major vi träffade förklarade att den planerade insatsen inte blir långvarig och frågan är i så fall vilket resultat man tror sig kunna uppnå? Är det hela en politisk charader eller är det kanske trots allt en nödvändig signal till FDLR i ett längre perspektiv? Den fråga som lokalbefolkningen naturligtvis ställer sig och lika så kommer från de få internationella aktörerna i området, är om man i det strategiska spelet tagit med konsekvenserna det får för civil befolkningen och då inte minst kvinnorna. I krig finns det alltid civila offer men om man för politisk vinning är beredd at offra själva stöttepelarna för det enga samhällets struktur, måste man som extern aktör ställa sig kritisk.

Berättelserna jag fick höra är obegripliga. Det handlar om våld, tortyr, exploatering, etc. I förra veckan brändes en by ner till grunden i närheten av Hombo. 4 män och 6 barn mördades och 16 kvinnor våldtogs och torterades brutalt. Kvinnor visade oss fysiska men efter det brutala våldet.

En av FNs civila militär observatörer berättade om återkommande vittnesmål om hur FDLR samlar lokalbefolkningen för att använda dem som en ”mur” mellan sig själv och FRDC. I Hombo såg jag barn bära amunnition för bazookas och andra vapen på huvudet och möttes vart jag än gick av militärer.

Mannen som arbetar med sexuellt våld i Hombo berättade med viskande stämma hur han måste arbeta i hemlighet med stora delar av verksamheten. Förra året brändes hans hus ned och han är rädd för sin egen och för sin familjs skull. Samtidigt kan han inte sluta, han ser kvinnornas ansikten framför sig och måste fortsätta tills det kommer hjälp utifrån.

Allt i ett område som är extremt rikt. Där lokalbefolkningen med lättet hittar mineraler som guld, koltan, koppar, kvicksilver, etc men där det samtidigt inte finns någon elektricitet, rinnande vatten och enda sättet att kommunicera är genom satelittelefon.

När jag åkte därifrån med huvudet och hjärtat fullt av tankar, kände jag mig ändå tacksam över att få vara del i ett projekt som så tydligt svarar på en omänsklig humanitär problematik. I fält och på Panzisjukhuset får jag dagligen se hur skattebetalares pengar och frivilliga gåvor räddar liv. Jag får se hur svensk pingstmission som en gräsrotsrörelse, kan stötta en gräsrotsrörelse i en annan del av världen. Hur jag tack vare de medel som samlats in i Sverige, kan säga till mannen i Hombo, att han inte är ensam.