Det är konstigt hur man hanterar att lyssna till dessa kvinnors historier. Vid ett tillfälle kom jag på mig själv med att förundras över min neutrala inställning till historierna. Jag satt där och efterfrågade ingående information om hur övergreppen gått till, var det bara en vanlig våldtäkt eller det innehåll någon form av tortyr? Exakt vilka objekt som introducerades i kvinnans vagina, hur länge det pågick, antalet män etc, etc.
Jag satt och lyssnade utan känslor. Även om det handlar om jag behandlar berättelsen utifrån något slags professionellt förhållningssätt förvånas jag ändå över hur lite jag reagerar känslomässigt.
Rent objektivt blir jag förskräckt och förfärad för det är verkligen en obeskrivbar form av tortys som kvinnorna som sitter framför mig gått igenom. Samtidigt sitter jag framför dem och nickar och lyssnar och fortsätter ställa mina ingående frågor.
Jag är säker på att du kommer att komma över mig längre fram för all information lagras ju inom oss, men det är ändå märkligt hur man som medmänniska kan reducera andras berättelser till så objektiva fenomen, trots att de sitter mitt framför en och gråter.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment