Måndag den 13 april
Ytterligare en intensiv dag med möten från första stund jag satte min fot på sjukhuset imorse vid halv åtta, tills jag trött kom hem vid tio-tiden ikväll.
Även om det är uttröttande var mötena var intressanta och produktiva och då orkar man ju med det. Ytterligare en anledning till alla dessa möten är morgondagens resa till Bunyakiri. Det verkar alltså slutligen om att det blir av.
Säkerhetläget verkar osäker men stabil (som de ständigt säger på OCHAs säkerhetsmöten). Det har inte varit några större sammandrabbningar mellan grupper men det har skett och sker flera stora truppförflyttningar. Det rör sig alltså många militärer på vägarna och det är ju naturligtvis inte så bra. Det är samtliga grupper som förflyttar sig i området, vilket innebär de kongolesiska likväl som de rwandesiska rebellgrupperna som den kongolesiska armen. De är oorganiserade och de sist nämnda har inte blivit betalda på 4 månader. Det verkar ha skapat en situation där alla i princip står mot alla. Det är svårt att identifiera några tydliga allianser. Anledningarna till de ökade osäkerheten är att det börjat talas om en liknande offensiv i Syd K som genomfördes i Nord K i januari/februari. Det är dock svårt att veta om den verkligen börjat genomföras eller om detta bara är förberedlser. I förra veckan trodde fler aktörer att incidenten i Uvira var startskottet, vilket det som tur väl var inte visade sig vara. Hur det än är så ökar spänningen i provinsen på flera olika platser.
Anledningen till att vi åker upp är för att förbereda för en utbildning för sjukvårdspersonal i hur man identidierar, behandlar och ev refererar patienter som utsats för sexuellt våld. Vi kommer även besöka kvinnor som varit på sjukhuset, se vilka förutsättningar det finns för att skapa stödgrupper för dessa kvinnor, identifiera nya partners som i framtiden ska kunna referea patienter till oss, informera dessa partner om vårt arbete och vilka kriterier det innehåller samt intervjua kvinnor i fokusgrupper för att lyssna till deras erfarenheter.
Med tanke på den förvärrade situationen i området känns det angeläget att redan nu etablera kontakter och strukturer för att kunna hjälpa kvinnorna komma till sjukhuset för behandling. Det finns inga indikationer på att läget kommer bli bättre inom en snar framtid utan troligast värre, vilket gör detta till en extra viktig resa.
Bunyakiri ligger 4-5 timmar bort från Bukavu. Egentligen inte så långt bort, men med tanke på vägarna och att man åker genom national parken där olika rebellgrupper håller till, är den internationella närvaron högst begränsad i territoriet. För några månader samlade en kollega in protokoll från hälso kliniker angående an antalet kvinnor som själva anmält sig utsatta för sexuellt våld. Det visade sig vara flera hundra kvinnor smo under 2008 själva sökt hjälp. Många av dem var minderåriga. På sjukhuset har vi också fler fall från området.
Jag ser fram emot att resa även om jag samtidigt känner ett viss oro. När jag eftermiddags besökte chefen för ACF, som igår kom tillbaka från en resa till Bunyakiri, kände jag hur allvaret landade i mig. Hans bistra uppsyn och samtidigt sakliga beskrivning av situationen samt återkommande varningar, fick mig att stanna upp i min annars så effektiva dag. Hmm.. jag hoppas detta kommer bli bra...
För att hinna får senaste uppdateringarna om säkerhetsläget, kommer vi inte lämna för klockan nio imorgon. Vi kommer även resa i en konvoj tillsammans med två andra NGOer på väg upp. Detta skapar ju viss känsla av säkerhet.
Jag hoppas verkligen att allt är lungt i morgon så vi kommer dit. Ska bli mycket intressant.
Thursday, April 16, 2009
Monday, April 13, 2009
Helig närvaro mitt i en plats av oro
Torsdag i stilla veckan
Detta var en dag som började med en helig närvaro och slutade med den samma. Jag vet inte varför det var så, det kanske hände något speciellt i Bukavu denna dag. Kanske något viktigt som stod på spel. Hur det är var eller är så var det en märklig dag.
Varje morgon har vi morgon bön på sjukhuset. Som vanligt var det på kiswahili och lyssnade lite förstrött och förstod att det i alla fall handlade om när Petrus förnekade Jesus tre gånger innan tuppen gal. Ju längre in i predikan vi kom ju mer kände jag den helige andes närvaro. Det var så påtagligt. Jag förstod inte orden men märkte att en annan ande sänkte sig över de närvarande. Så fort han slutat predika började en man be högt och ge en budskap från himlen. De andra föll in. En kvinna steg fram och berättade om hur hon senaste igår varit på väg att dö på sjukhuset men hur Jesus kallade henne tillbaka till livet. Hur hon fick leva vidare med honom. Hon ville så gärna ge något tillbaka som tack, men tyckte hon inte hade så mycket att erbjuda förutom sin kärlek, det hon hade ville hon ge. Hon ville älska honom tillbaka och berätta för andra om hans kärlek och trofasthet. Hennes vittnesbörd slutade med en enkel sång. Så vackert och så innerligt. Den helige ande var där och för första gången på länge kände jag hur jag hur mitt inre sjönk in i trons mjuka armar. Hur jag var ett med Hans helighet, hans folk, med den gudomliga ande som var där.
När jag efter mitt dagliga möte med Dr Mukwege sätter på telefonen, har jag flera missade samtal och meddelande från olika människor som vill informera mig om att säkerhetsläget i Uvira, en stad 4 timmar söder om Bukavu, försämrats under morgontimmarna. Det har förekommit fritagningsförsök på ett av fängelserna i staden och i samband med det skottlossning. Detta var något som fortsatte under flera timmar och det verkade väldigt oklart vilka grupper det egentligen var som var emot varandra. Troligtvis var det olika kongolesiska grupper som initierat det hela och att det i sin tur är relaterat till en eventuell militär insats i Syd Kivu som ska syfta till att som genomfördes i Nord Kivu i början på året. Då tilläts rwandesiska trupper komma in i landet för att med vapen jaga ut FDRL (rwandesisk rebellstyrka som anklagas för att vara de som initierade folkmordet i Rwanda 1994) ut landet.
Som nybliven säkerhetsansvarig för PMUs personal i DRC, kontaktade jag olika FN organ och NGOs i området för att få klarhet i hur vi ska agera med tanke på den personal som befinner sig Uvira med omnejd. Samtliga fyra valde under dagen att lämna området utifall oroligheterna trappas upp. Nu är det bara att vänta och se vad som händer. Under dagen så verkade det som om det lugnade ner sig något. Även om det är fallet så är det tydligt att det finns mycket frustration och oro under ytan.
När arbetsdagen var slut och det lugnat sig något i Uvira, begav sig jag och en kompis ut på promenad. Vi hamnade efter ett tag inne på en stor öppen plats på vilken en katolsk gudstjänst på gick. Ur kyrkan hördes högtidlig musik med vackra röster. Vi fann oss själva stanna upp inför det heliga vi trädde in i. Allt andades helighet. Platsen med den overkliga utsikten över Kivu sjön, musiken och dess innerlighet, människornas stillhet... Vi stod stilla medans solen gick ned bland molnen och musiken och sången sakta omslöt oss. När vi fortsatte hade månen kommit upp och jag tänkte att det måste varit precis en sådan här kväll, den gången för länge sedan då Jesus begav sig till Getsemane. Han hade fått dela måltid med sina närmaste och i allt fanns en laddad stämning eftersom han visste vad som skulle ske. Kunde den månen sett likadan ut som den gjorde ikväll? Mina tankar gick till bilden i min barndomskyrka då Jesus sitter på en berghäll i månljuset och ber till sin fader att få slippa det öda som blivit hans...men om det ändå är Hans vilja är han redo att möta all ånger ooch all smärta. Allt för att världen ska bli hel, att världen ska bli upprättad, att det som är söndrigt ska bli helt. Jag undrar vad han tycker om det som sker i Kivu idag? Här finns kyrkan representerad över allt, Hans folk går till liknande gudstjänster som denna över allt och samtidigt sker de mest fruktansvärda övergrepp precis i närheten av samma kyrka. Hur är det möjligt?
Jesus, lyssna till alla böner som beds denna kväll och snälla svara, svara snart.
Amen
Detta var en dag som började med en helig närvaro och slutade med den samma. Jag vet inte varför det var så, det kanske hände något speciellt i Bukavu denna dag. Kanske något viktigt som stod på spel. Hur det är var eller är så var det en märklig dag.
Varje morgon har vi morgon bön på sjukhuset. Som vanligt var det på kiswahili och lyssnade lite förstrött och förstod att det i alla fall handlade om när Petrus förnekade Jesus tre gånger innan tuppen gal. Ju längre in i predikan vi kom ju mer kände jag den helige andes närvaro. Det var så påtagligt. Jag förstod inte orden men märkte att en annan ande sänkte sig över de närvarande. Så fort han slutat predika började en man be högt och ge en budskap från himlen. De andra föll in. En kvinna steg fram och berättade om hur hon senaste igår varit på väg att dö på sjukhuset men hur Jesus kallade henne tillbaka till livet. Hur hon fick leva vidare med honom. Hon ville så gärna ge något tillbaka som tack, men tyckte hon inte hade så mycket att erbjuda förutom sin kärlek, det hon hade ville hon ge. Hon ville älska honom tillbaka och berätta för andra om hans kärlek och trofasthet. Hennes vittnesbörd slutade med en enkel sång. Så vackert och så innerligt. Den helige ande var där och för första gången på länge kände jag hur jag hur mitt inre sjönk in i trons mjuka armar. Hur jag var ett med Hans helighet, hans folk, med den gudomliga ande som var där.
När jag efter mitt dagliga möte med Dr Mukwege sätter på telefonen, har jag flera missade samtal och meddelande från olika människor som vill informera mig om att säkerhetsläget i Uvira, en stad 4 timmar söder om Bukavu, försämrats under morgontimmarna. Det har förekommit fritagningsförsök på ett av fängelserna i staden och i samband med det skottlossning. Detta var något som fortsatte under flera timmar och det verkade väldigt oklart vilka grupper det egentligen var som var emot varandra. Troligtvis var det olika kongolesiska grupper som initierat det hela och att det i sin tur är relaterat till en eventuell militär insats i Syd Kivu som ska syfta till att som genomfördes i Nord Kivu i början på året. Då tilläts rwandesiska trupper komma in i landet för att med vapen jaga ut FDRL (rwandesisk rebellstyrka som anklagas för att vara de som initierade folkmordet i Rwanda 1994) ut landet.
Som nybliven säkerhetsansvarig för PMUs personal i DRC, kontaktade jag olika FN organ och NGOs i området för att få klarhet i hur vi ska agera med tanke på den personal som befinner sig Uvira med omnejd. Samtliga fyra valde under dagen att lämna området utifall oroligheterna trappas upp. Nu är det bara att vänta och se vad som händer. Under dagen så verkade det som om det lugnade ner sig något. Även om det är fallet så är det tydligt att det finns mycket frustration och oro under ytan.
När arbetsdagen var slut och det lugnat sig något i Uvira, begav sig jag och en kompis ut på promenad. Vi hamnade efter ett tag inne på en stor öppen plats på vilken en katolsk gudstjänst på gick. Ur kyrkan hördes högtidlig musik med vackra röster. Vi fann oss själva stanna upp inför det heliga vi trädde in i. Allt andades helighet. Platsen med den overkliga utsikten över Kivu sjön, musiken och dess innerlighet, människornas stillhet... Vi stod stilla medans solen gick ned bland molnen och musiken och sången sakta omslöt oss. När vi fortsatte hade månen kommit upp och jag tänkte att det måste varit precis en sådan här kväll, den gången för länge sedan då Jesus begav sig till Getsemane. Han hade fått dela måltid med sina närmaste och i allt fanns en laddad stämning eftersom han visste vad som skulle ske. Kunde den månen sett likadan ut som den gjorde ikväll? Mina tankar gick till bilden i min barndomskyrka då Jesus sitter på en berghäll i månljuset och ber till sin fader att få slippa det öda som blivit hans...men om det ändå är Hans vilja är han redo att möta all ånger ooch all smärta. Allt för att världen ska bli hel, att världen ska bli upprättad, att det som är söndrigt ska bli helt. Jag undrar vad han tycker om det som sker i Kivu idag? Här finns kyrkan representerad över allt, Hans folk går till liknande gudstjänster som denna över allt och samtidigt sker de mest fruktansvärda övergrepp precis i närheten av samma kyrka. Hur är det möjligt?
Jesus, lyssna till alla böner som beds denna kväll och snälla svara, svara snart.
Amen
Tuesday, April 7, 2009
Palmsöndag och eventuell resa till Bunyakiri
I söndags var det palmsöndagen och jag besökte en av de mer radikala kyrkorna. Det är en radikal kyrka på så sätt att de faktiskt vågar göra politiska uttalande om den politiska verklighet man befinner sig i. Man vågar tala om social orättvisor, man vågar tala om fred.
Gudstjänsten började med en uppmaning om bön för DRC med tanke på den ökade politiska spänningen. Rebellgrupper omgrupperar sig och civil befolkning uppmanas lämna sina hem eftersom stider kommer ske. Det talas om liknande militära interventioner i Syd Kivu som de som gjordes i Nord Kivu i början av året, då rwandesisk arme tilläts in i landet för att tillsammans med kongolesiska armen få ut de rwandesiska rebellgruppen Interhamve. Till skillnad ifrån i norr är Interhamwe mycket mer utspridda i hela provinsen och en insats i Syd Kivu, kommer med största sannolikhet leda till flertalet civila offer.
Det som tog tag i mig i söndags var hur relevant kyrkan kändes. Hur tydligt den tog sig från passiv själasörjare till aktiv samhällsaktör. De tog inte ställning för någon specifik sida i konflikten utan snarast för freden i sig själv. De talade om betydelsen av fred och av att verka för fred. Att söka frid i hjärtat och orden de talade ingöt tro och hopp i människor. De talade om Jesus som under palmsöndagen red in i Jesusalem som en bild av fred och hur hans blotta närvaro gav människorna hopp om en annan verklighet än den de stod i. Det de levde i var inte deras naturliga tillstånd, utan varje människa har rätt till fred.
I östra Kongo har man så länge levt med kriget att det på något sätt blivit del av vardagen. Men man är trött på det. Pastorn bad;”Gud, vi vill inte se mer dödande, det räcker. Vi vill inte se mer sexuellt våld, vi vill inte längre bevittna orättvisor mot vårt folk”. Att då stå i en kyrka som så tydligt sätter ord på det som sker, ger tro på en annan tid på en plats som denna. Kyrkan är inte beroende av internationell närvaro. Den ägs och utgörs av folk från detta land som utan hjälp av den internationella styrkan är det en gräsrotsrörelse mot de destruktiva krafter som sprider död och förstörelse.
I morgon skulle jag åka till Bunyakiri med vår mobila klinik. Bunyakiri är ett område som är svårtillgängligt eftersom man åker genom en national park i vilket flera militära grupper finns. Vi vet också att det sexuella våldet är väldigt utspritt i denna region. En av våra partner uppskattade att ca 15 kvinnor dagligen våldtag, många unga tjejer. Vi vet att det är en verkligehet. Problemet är för dessa kvinnor att kunna ta sig till sjukhuset. Vi åker upp för att etablera kontakt med nya lokala partners, starta en stödgrupp för kvinnor som varit på sjukhuset, lyssna in de direkta behoven.
Under dagen har jag försökt få nyheter om situationen i området. Det lät som om det var möjligt men nu fick jag just ett telefonsamtal om att strider utbrytit på vägen mellan Buakvu och Bunyakiri. Imorgon ska jag återigen ringa mina olika kontakter på OCHA, UNDSS, lokala parters, mfl för att få reda på hur det ligger till.
Jag ska nu bege mig till OCHA för att höra de senaste nyheterna för att sedan ta beslut om vi kan åka imorgon eller inte.
Gudstjänsten började med en uppmaning om bön för DRC med tanke på den ökade politiska spänningen. Rebellgrupper omgrupperar sig och civil befolkning uppmanas lämna sina hem eftersom stider kommer ske. Det talas om liknande militära interventioner i Syd Kivu som de som gjordes i Nord Kivu i början av året, då rwandesisk arme tilläts in i landet för att tillsammans med kongolesiska armen få ut de rwandesiska rebellgruppen Interhamve. Till skillnad ifrån i norr är Interhamwe mycket mer utspridda i hela provinsen och en insats i Syd Kivu, kommer med största sannolikhet leda till flertalet civila offer.
Det som tog tag i mig i söndags var hur relevant kyrkan kändes. Hur tydligt den tog sig från passiv själasörjare till aktiv samhällsaktör. De tog inte ställning för någon specifik sida i konflikten utan snarast för freden i sig själv. De talade om betydelsen av fred och av att verka för fred. Att söka frid i hjärtat och orden de talade ingöt tro och hopp i människor. De talade om Jesus som under palmsöndagen red in i Jesusalem som en bild av fred och hur hans blotta närvaro gav människorna hopp om en annan verklighet än den de stod i. Det de levde i var inte deras naturliga tillstånd, utan varje människa har rätt till fred.
I östra Kongo har man så länge levt med kriget att det på något sätt blivit del av vardagen. Men man är trött på det. Pastorn bad;”Gud, vi vill inte se mer dödande, det räcker. Vi vill inte se mer sexuellt våld, vi vill inte längre bevittna orättvisor mot vårt folk”. Att då stå i en kyrka som så tydligt sätter ord på det som sker, ger tro på en annan tid på en plats som denna. Kyrkan är inte beroende av internationell närvaro. Den ägs och utgörs av folk från detta land som utan hjälp av den internationella styrkan är det en gräsrotsrörelse mot de destruktiva krafter som sprider död och förstörelse.
I morgon skulle jag åka till Bunyakiri med vår mobila klinik. Bunyakiri är ett område som är svårtillgängligt eftersom man åker genom en national park i vilket flera militära grupper finns. Vi vet också att det sexuella våldet är väldigt utspritt i denna region. En av våra partner uppskattade att ca 15 kvinnor dagligen våldtag, många unga tjejer. Vi vet att det är en verkligehet. Problemet är för dessa kvinnor att kunna ta sig till sjukhuset. Vi åker upp för att etablera kontakt med nya lokala partners, starta en stödgrupp för kvinnor som varit på sjukhuset, lyssna in de direkta behoven.
Under dagen har jag försökt få nyheter om situationen i området. Det lät som om det var möjligt men nu fick jag just ett telefonsamtal om att strider utbrytit på vägen mellan Buakvu och Bunyakiri. Imorgon ska jag återigen ringa mina olika kontakter på OCHA, UNDSS, lokala parters, mfl för att få reda på hur det ligger till.
Jag ska nu bege mig till OCHA för att höra de senaste nyheterna för att sedan ta beslut om vi kan åka imorgon eller inte.
Lördag - Tillbaka efter helikopteräventyr, skojfriska 50-åringar och vackra hollywood stjärnor
Efter nästan tre veckors avbrott är jag alltså tillbaka i Bukavu. Det var en lustig känsla att komma tillbaka. Kanske för att det regnade eller för att det ligger en intensiv arbetsperiod framför... eller bara för att jag inte kommer träffa min Fredrik på tre månader.... troligtvis främst det sistnämnda.
Även om det kändes tungt att komma tillbaka var resan hit en påminnelse om att jag är del i en liten skara utlänningar som lever i en värld där allt på något sätt är möjligt. När jag satte mig på flyget på Bromma hamnade en kollega från Bukavu jämte mig. Vi reste sedan hela vägen till Kigali, Rwanda tillsammans. På flygplatsen i Kigali träffar jag på en man som arbetar för Monuc i Bukavu (FNs militära organ i DRC), vars anställda missat boka hotell och taxi. Jag förbarmar mig över honom och tar med honom i min taxi till hotellet jag ska bo på. Som tack för hjälpen lovar han mig plats i sin bil till Bukavu, en seg 5-timmars-resa, vilket jag tacksamt går med på.
Följande morgon visar det sig att hans kollegor bokat in honom på en FN helikopter vilket det är omöjligt för civila att åke med på. Något missnöjd börjar jag försöka få tag på en taxi tidigt på morgonen. Som tur väl är så behöver jag inte leta länge eftersom min vän visar sig ha goda relationer med en högt uppsatt tjänsteman inom Monuc i Kigali. Detta visar sig i sin tur vara en ytterst tillmötesgående man. Samtidigt som han gör allt få att få mig på helikoptern skämtar han outrättligt med allt och alla, något han anser nödvändigt eftersom det är 1 april. En surreal känsla av att vara med i the Office smyger sig på när han genom några telefonsamtal arrangerar ett möte mellan chefen för Kigalis internationella flygplats och dennes närmsta medarbetare. Allt detta utspelar sig framför en grupp lite uppspelt, nervöst fnittrande män i medelåldern... och så jag naturligtvis.
Hur som helst så lyckas han otroligt nog få fram ett tillstånd för mig att åka i en av FNs helikoptrar (något som alltså är så gott som omöjligt i FNs byråkratiska värld) och samtidigt få en träff med den amerikanska skåderspeleskan Charliz Theron som är påväg tillbaka efter ett besök på Panzisjukhuet! Vilken vacker kvinna! Även om det ibland kan kännas ytligt med kända människors engagemang i globala frågor ger det trots allt uppmärksamhet till komplexa verkligheter. Det kändes som om ms Theron tagit in det som sagts och de hon fått möta på ett bra sätt. Overkligt att få träffa henne, men ändå helt i linje med vad som kan hända en helt vanlig dag i denna del av världen. En plats som just nu väntar på nästa vulkanutbrott rent bokstavligt talat men även krasst politiskt eftersom rebellgrupper omgrupperas och nya militära operationer förbereds. Ryktet säger att stider ska bryta ut på onsdag...
Men det tar vi en annan dag. Just nu vill jag bara förundras över alla fnissiga män i 50-år åldern, helikopteräventyr och amerikanska skådespeleskor...
Även om det kändes tungt att komma tillbaka var resan hit en påminnelse om att jag är del i en liten skara utlänningar som lever i en värld där allt på något sätt är möjligt. När jag satte mig på flyget på Bromma hamnade en kollega från Bukavu jämte mig. Vi reste sedan hela vägen till Kigali, Rwanda tillsammans. På flygplatsen i Kigali träffar jag på en man som arbetar för Monuc i Bukavu (FNs militära organ i DRC), vars anställda missat boka hotell och taxi. Jag förbarmar mig över honom och tar med honom i min taxi till hotellet jag ska bo på. Som tack för hjälpen lovar han mig plats i sin bil till Bukavu, en seg 5-timmars-resa, vilket jag tacksamt går med på.
Följande morgon visar det sig att hans kollegor bokat in honom på en FN helikopter vilket det är omöjligt för civila att åke med på. Något missnöjd börjar jag försöka få tag på en taxi tidigt på morgonen. Som tur väl är så behöver jag inte leta länge eftersom min vän visar sig ha goda relationer med en högt uppsatt tjänsteman inom Monuc i Kigali. Detta visar sig i sin tur vara en ytterst tillmötesgående man. Samtidigt som han gör allt få att få mig på helikoptern skämtar han outrättligt med allt och alla, något han anser nödvändigt eftersom det är 1 april. En surreal känsla av att vara med i the Office smyger sig på när han genom några telefonsamtal arrangerar ett möte mellan chefen för Kigalis internationella flygplats och dennes närmsta medarbetare. Allt detta utspelar sig framför en grupp lite uppspelt, nervöst fnittrande män i medelåldern... och så jag naturligtvis.
Hur som helst så lyckas han otroligt nog få fram ett tillstånd för mig att åka i en av FNs helikoptrar (något som alltså är så gott som omöjligt i FNs byråkratiska värld) och samtidigt få en träff med den amerikanska skåderspeleskan Charliz Theron som är påväg tillbaka efter ett besök på Panzisjukhuet! Vilken vacker kvinna! Även om det ibland kan kännas ytligt med kända människors engagemang i globala frågor ger det trots allt uppmärksamhet till komplexa verkligheter. Det kändes som om ms Theron tagit in det som sagts och de hon fått möta på ett bra sätt. Overkligt att få träffa henne, men ändå helt i linje med vad som kan hända en helt vanlig dag i denna del av världen. En plats som just nu väntar på nästa vulkanutbrott rent bokstavligt talat men även krasst politiskt eftersom rebellgrupper omgrupperas och nya militära operationer förbereds. Ryktet säger att stider ska bryta ut på onsdag...
Men det tar vi en annan dag. Just nu vill jag bara förundras över alla fnissiga män i 50-år åldern, helikopteräventyr och amerikanska skådespeleskor...
Subscribe to:
Posts (Atom)