Lördag - Tillbaka efter helikopteräventyr, skojfriska 50-åringar och vackra hollywood stjärnor

Efter nästan tre veckors avbrott är jag alltså tillbaka i Bukavu. Det var en lustig känsla att komma tillbaka. Kanske för att det regnade eller för att det ligger en intensiv arbetsperiod framför... eller bara för att jag inte kommer träffa min Fredrik på tre månader.... troligtvis främst det sistnämnda.

Även om det kändes tungt att komma tillbaka var resan hit en påminnelse om att jag är del i en liten skara utlänningar som lever i en värld där allt på något sätt är möjligt. När jag satte mig på flyget på Bromma hamnade en kollega från Bukavu jämte mig. Vi reste sedan hela vägen till Kigali, Rwanda tillsammans. På flygplatsen i Kigali träffar jag på en man som arbetar för Monuc i Bukavu (FNs militära organ i DRC), vars anställda missat boka hotell och taxi. Jag förbarmar mig över honom och tar med honom i min taxi till hotellet jag ska bo på. Som tack för hjälpen lovar han mig plats i sin bil till Bukavu, en seg 5-timmars-resa, vilket jag tacksamt går med på.

Följande morgon visar det sig att hans kollegor bokat in honom på en FN helikopter vilket det är omöjligt för civila att åke med på. Något missnöjd börjar jag försöka få tag på en taxi tidigt på morgonen. Som tur väl är så behöver jag inte leta länge eftersom min vän visar sig ha goda relationer med en högt uppsatt tjänsteman inom Monuc i Kigali. Detta visar sig i sin tur vara en ytterst tillmötesgående man. Samtidigt som han gör allt få att få mig på helikoptern skämtar han outrättligt med allt och alla, något han anser nödvändigt eftersom det är 1 april. En surreal känsla av att vara med i the Office smyger sig på när han genom några telefonsamtal arrangerar ett möte mellan chefen för Kigalis internationella flygplats och dennes närmsta medarbetare. Allt detta utspelar sig framför en grupp lite uppspelt, nervöst fnittrande män i medelåldern... och så jag naturligtvis.

Hur som helst så lyckas han otroligt nog få fram ett tillstånd för mig att åka i en av FNs helikoptrar (något som alltså är så gott som omöjligt i FNs byråkratiska värld) och samtidigt få en träff med den amerikanska skåderspeleskan Charliz Theron som är påväg tillbaka efter ett besök på Panzisjukhuet! Vilken vacker kvinna! Även om det ibland kan kännas ytligt med kända människors engagemang i globala frågor ger det trots allt uppmärksamhet till komplexa verkligheter. Det kändes som om ms Theron tagit in det som sagts och de hon fått möta på ett bra sätt. Overkligt att få träffa henne, men ändå helt i linje med vad som kan hända en helt vanlig dag i denna del av världen. En plats som just nu väntar på nästa vulkanutbrott rent bokstavligt talat men även krasst politiskt eftersom rebellgrupper omgrupperas och nya militära operationer förbereds. Ryktet säger att stider ska bryta ut på onsdag...

Men det tar vi en annan dag. Just nu vill jag bara förundras över alla fnissiga män i 50-år åldern, helikopteräventyr och amerikanska skådespeleskor...