Resa till Bunyakiri

Måndag den 13 april

Ytterligare en intensiv dag med möten från första stund jag satte min fot på sjukhuset imorse vid halv åtta, tills jag trött kom hem vid tio-tiden ikväll.

Även om det är uttröttande var mötena var intressanta och produktiva och då orkar man ju med det. Ytterligare en anledning till alla dessa möten är morgondagens resa till Bunyakiri. Det verkar alltså slutligen om att det blir av.

Säkerhetläget verkar osäker men stabil (som de ständigt säger på OCHAs säkerhetsmöten). Det har inte varit några större sammandrabbningar mellan grupper men det har skett och sker flera stora truppförflyttningar. Det rör sig alltså många militärer på vägarna och det är ju naturligtvis inte så bra. Det är samtliga grupper som förflyttar sig i området, vilket innebär de kongolesiska likväl som de rwandesiska rebellgrupperna som den kongolesiska armen. De är oorganiserade och de sist nämnda har inte blivit betalda på 4 månader. Det verkar ha skapat en situation där alla i princip står mot alla. Det är svårt att identifiera några tydliga allianser. Anledningarna till de ökade osäkerheten är att det börjat talas om en liknande offensiv i Syd K som genomfördes i Nord K i januari/februari. Det är dock svårt att veta om den verkligen börjat genomföras eller om detta bara är förberedlser. I förra veckan trodde fler aktörer att incidenten i Uvira var startskottet, vilket det som tur väl var inte visade sig vara. Hur det än är så ökar spänningen i provinsen på flera olika platser.

Anledningen till att vi åker upp är för att förbereda för en utbildning för sjukvårdspersonal i hur man identidierar, behandlar och ev refererar patienter som utsats för sexuellt våld. Vi kommer även besöka kvinnor som varit på sjukhuset, se vilka förutsättningar det finns för att skapa stödgrupper för dessa kvinnor, identifiera nya partners som i framtiden ska kunna referea patienter till oss, informera dessa partner om vårt arbete och vilka kriterier det innehåller samt intervjua kvinnor i fokusgrupper för att lyssna till deras erfarenheter.

Med tanke på den förvärrade situationen i området känns det angeläget att redan nu etablera kontakter och strukturer för att kunna hjälpa kvinnorna komma till sjukhuset för behandling. Det finns inga indikationer på att läget kommer bli bättre inom en snar framtid utan troligast värre, vilket gör detta till en extra viktig resa.

Bunyakiri ligger 4-5 timmar bort från Bukavu. Egentligen inte så långt bort, men med tanke på vägarna och att man åker genom national parken där olika rebellgrupper håller till, är den internationella närvaron högst begränsad i territoriet. För några månader samlade en kollega in protokoll från hälso kliniker angående an antalet kvinnor som själva anmält sig utsatta för sexuellt våld. Det visade sig vara flera hundra kvinnor smo under 2008 själva sökt hjälp. Många av dem var minderåriga. På sjukhuset har vi också fler fall från området.

Jag ser fram emot att resa även om jag samtidigt känner ett viss oro. När jag eftermiddags besökte chefen för ACF, som igår kom tillbaka från en resa till Bunyakiri, kände jag hur allvaret landade i mig. Hans bistra uppsyn och samtidigt sakliga beskrivning av situationen samt återkommande varningar, fick mig att stanna upp i min annars så effektiva dag. Hmm.. jag hoppas detta kommer bli bra...

För att hinna får senaste uppdateringarna om säkerhetsläget, kommer vi inte lämna för klockan nio imorgon. Vi kommer även resa i en konvoj tillsammans med två andra NGOer på väg upp. Detta skapar ju viss känsla av säkerhet.

Jag hoppas verkligen att allt är lungt i morgon så vi kommer dit. Ska bli mycket intressant.