Monday, December 22, 2008

Vem bestammer over liv och dod?

I onsdags blev jag stalld infor en situation jag aldrig tidigare ens behovt narma mig.

Far nagra veckor sedan var jag med den mobila kliniken ute i falt och motte da en kvinna varit utsatt for valsamt sexuellt vald en andra gang. Som konsekvens hade hon blivit gravid och fott sitt sjunde barn. Nar mannen, som tagit tillbaka henne efter forsta gangen, sag barnet lamnade han kvinnan och deras sex gemensamma barn.

Detta barn, som blivit till genom valdtakt, hade en missbildning i slutet pa ryggraden och ben som inte fungerade eller sag ut som de skulle. Mamman var nu ensam med sex barn och ytterligare en nyfodd. Vad ska hon ta sig till?

Pa grund av sin egen situation hade hon blivit intagen for behandling hos oss men fragade nu oss om vi kunde hjalpa hennes barn. Jag ordnade sa barnet blev undersokt av en lakare pa ett narliggande sjukhuse och bad en lakare jag kanner som arbetar for MSF (Lakare utan granser) titta pa barnet.

Bada lakarna gav en dyster prognos. Barnet har en allvarlig missbildning vilket gor att det i ryggslutet bildats en ficka med ryggmarg som bara vaxer och vaxer. Dessutom bildas det for mycket vatska i hjarnan vilket gor att barnet snart kommer att utvecka en sk vattenskalle vilket i sin tur kommer hamma hjarnans utveckling.

For att atgarda detta kravs flera operationer och lang tid pa sjukhus. Barnen kommer dessutom behova en inopererad sond vilken ska avleda vatten fran hjarnan ned i kroppen. En sond som behover bytas ut vart annat ar.

Vi bad aven en tredje lakare, Dr Ken titta pa barnet. Dr Ken har under flera ar arbetat i lander i syd for Roda Korset. Efter att ha undersokt barnet ritade han hastigt ned barnet belagenhet pa ett papper och overlamnade det till mig med dyster blick. Pa pappret fanns hans tva rekomendationer. Den forsta var en rad olika komplicerade operationer, den andra lod "Hade det varit mitt barn hade jag inte gjort nagon ting och latit barnet do".

Jag vet att det ar mojligt att fa fram pengar till de forsta operationerna for barnet, men vad hander sedan? Ar det rattfardigt att borja en process som jag vet vi inte kommer att kunna slutfora. Aven om barnet far alla operationer som kravs sa kommer det anda bli mentalt och fysiskt funktionshindrat. Kommer mamman klara av det under de forhallande hon lever under? Vem hjalper henne? Kommer barnet bara bli en borda for henne som gor att hon inte kommer kunna ta hand om sina sex andra barn?

Min installning har alltid varit att man alltid ska gora allt som ar mojligt for ett liv. Men for vems liv egentligen? Det liv som redan finns och ar livskraftigt eller det som ar svagt och osakert? Vilken ratt har jag att i huvudtaget svara pa den fragan?

Dr Kens forklarade att han hela tiden ser barn med defekter eller problem som skulle kunna atgardas genom en enkel operation och ge dem en god mojlighet att klara sig i samhallet, men pa grund av pengabrist sa far de inte den hjalpen som kravs. Har har vi ett fall som kommer kosta mycket pengar och som anda inte kommer kunna klara sig bra i samhallet och varfor ska vi da lagga de fa pengar som finns pa det?

Jag lamnade mamman med att loftet om att vi skulle undersoka vilka mojligheter som fanns for hennes barn men att vi inte kunde lova nagonting. Nu ar jag pa semester nagra dagar och jag ska forsoka glomma allt som har med Panzi att gora, men snart ar jag tillbaka och jag kommer da mota denna mamma. Fragan som snurrar i mitt huvud ar vad jag ska saga till henne nar hon star dar mitt emot mig med sitt barn i knaet...

Sunday, December 14, 2008

Lat inte mokret segra over ljuset!

Hoppas ni i julruschen hunnit uppmarksamma svts och p3 satsning Musikhjalpen. Malsattningen ar att fa en ny generation att upptacka varlden utanfor deras egen och lata det fa konsekvenser hur de lever sina liv.

Temat for arets satsningen ar flyktingar och i november besokte en grupp pa tre personer DRC och Bukavu. I min forsta blogg skrev jag om hur jag hade besok av musikern Jason Timbuktu Diakte och filmarna Simon Klose och Ariel Gomar. Det var verkligen en intentiv vecka fylld av intryck for alla. Det var samtidigt riktigt roligt. Mycket skona killar!

Nu ar resultatet klart och varje kvall fran den 13 december till den 19 december kommer det visas ett reportage i svt fran Kongo. De tva forsta reportaget hittar ni pa adressen:
http://www.sr.se/sida/Arkiv.aspx?programId=3286&artikel=2506772&date=2008-12-01
http://www.sr.se/sida/gruppsida.aspx?ProgramId=3286&grupp=5865

Det kommer ocksa att bli en langre dokumentar i januari.

Jag maste har hoppa till ett annat amne som just nu kanns smatsamt angelaget. I torsdags blev en av NGOn IRCs medarbetare mordad. Under de senaste veckorna har mordfrekvensen okat. Tva av de mordade har arbetat inom olika humanitara organisationer. Det har upprort NGO samhallet eftersom det uppenbart varit overlagda mord. Vid bada tillfallena fick personerna ett telefonsamtal under kvallen som sades galla arbetet. Nar de gick ut for att mota personen blev de sedan mordade. Den ena var en journalist for Radio Okapi. En nyhetskanal finansierad av FNs militara aktor pa plats, Monuc. For ett ar sedan mordades en annan journalist fran samma radiokanal, en framstaende manniskorattsaktivist.

Den andra av de senaste morden skedde i torsdags och var pa en av IRCs medarbetare. Han arbetade precis som vi med sexuellt vald. En fraga som ar mycket politisk har. Min narmsta medarbetare var nara van med mannen. Nar han fick beskedet sag jag forutom sorg i hans ogon, ocksa oro over sin egen sakerhet. Vad star detta mordet egentligen for? Var det mer an ett "vanligt" mord? I veckan kommer Dr Mukwege hem efter sitt segertag i vast. Jag vet att han ar orolig for att komma tillbaka. Det ar en varld dar staten inte langre kan skydda sina medborgare och dar anarki tar dess plats. Resultatet blir ett valdsamt samhalle dar den starke overlever och dar inofficiella hierarkier rader.

Nar jag ser Timbuktus reportage fran Panzi blir jag tagen. Trots det morka finns det anda hopp om en annan varld. Det morka har inte vunnit sa lange det finns folk som Francine, Mukwege och Timbutu.

Kolla in Timbaktus resa genom Kivu och inspireras till att forandra varlden du med!

God natt och God advent!

Friday, December 12, 2008

Dr Mukege far nobelpriset, nastan i alla fall...

Dr Denis Mukwege ar overlakare pa Panzi sjukhuset har fatt FNs pris for manskliga rattigheter. Ett pris som tidigare delats ut till Martin Luther King, Nelson Mandela, Elenore Rosewelt. Otroligt.

Nar nyheten nadde folket pa Panzi pa morgonbonen vibrerade vaggarna av jubelrop. Jag satt jamte Kerstin Akerman som var med nar sjukhuset startades 1998. Hon var i tarar nar hon tankte pa att de gatt igenom tillsammans och vad dettta pris verkligen star for. Folk gick ocksa runt och sa att Mukwege fatt nobelpriset, vilket kanske inte riktigt ar samma sak, men anda. Folk var stolta och kande sig valdigt delaktiga i priset. Nu forbereds ett festligt mottagande for honom.

Nar man tanker pa vad han gjort och gor och de manniskor som finns omkring honom gar det inte att bli annat an rord. Det ar nagot stort, riktigt stort. Aven om det alltid finns en baksida till allt sa gar det inte att nog forundras over den han ar och vad han gjort, Dr Mukwege.

Las mer pa PMUs hemsida www.pmu.se

Wednesday, December 3, 2008

Dodo har blivit mamma

Idag var jag och tittade pa en nyfodd flicka som heter Maria

Hennes mamma heter Dodo och ar 13 ar gammal. Det ar den sotaste tonarstjej du kan tanka dig. Hon ar stora ogon och vacker mun. Du ser henne alltid sittandes nagonstans med de stora ogonen fasta pa handerna som flitigt kniplar tvattlappar eller koftor. Hon har ocksa alltid pa sig en cool mossa over de fina sma rastaflatorna.

Efter uppredade valdtackter blev hon gravid och kom slutligen till Panzi. Igar fodde hon en dotter, ett nytt liv. De var bada sa vackra nar jag sag dem idag. Hon sag helt plotsligt ut som en helt vanlig tonarstjej igen dar hon stod, men barnet i hennes famn vittnade om nagot annat. Vad kommer att handa nu? Snart lamnar hon Panzi och ska tillbaka hem men till vad? Det ar svart att tanka de tankarna. Det blir latt att jag rationaliserar bort det men tankar kring vad vart mandat som projekt ar. Vi ar bara en medicinskt institution och vart ansvar slutar nar kvinnan blivit medicinskt friskforklarad. Men det ar ju sa mycket mer...

Hon har givit sin dotter namnet Maria efter mig.

Tuesday, December 2, 2008

Kompisarna pa Panzi

Idag gick jag runt pa Panzi och smapratade med lite olika kvinnor. Overallt jag gar ropar nagon mitt namn och vill att jag ska gora mina moves. Haller pa att bli fullfjadrad kongodansos . Jag trivs, jag gor verkligen det. Jag alskar kvinnor och att fa vara del av deras verklighet. Trots all tragedi finns det en konstant gladje. Det finns en kvinna som heter Maria som genom latsasgrat forsoker manipulera mig till att ge henne nagot. Hon kommer fram till mig med tarar i ogonen och ber om en lask, bakom star kompisarna och smaskrattar. I borjan var jag lite vilsen men vi har nu blivit kompisar och jag vet hur hon funkar. Var rutin numera ar att hon grater lite och jag petar henne i sidan tills hon skrattar tillsammans med de andra. Maria brukar aven harma mig dansa bakom min rygg till samtligas hogljuda fortjusning... mina moves... ni skulle se..

Just nu har vi flera unga tjejer i projektet som ar gravida. Forra mandagen hade vi besok av en amerikansk dramapedagog som arbetade enbart med de unga tjejerna. Vi har ingen specifik metodik for att arbeta med tonaringar utan behandlar dem pa samma satt som de aldre kvinnorna, vilket naturligtvis ar en brist. Att fa se dem tillsammans pa det sattet, som tonarstjejer och inte som valdtagna kvinnor paminde om hur viktigt det ar att fa vara vanlig trots en ovanliga, orattvisa historia.

I borjan pa november var artisten Timbuktu med entorage (Simon och Ariel) har och besokte bla Panzi. Precis som alla andra blev han starkt berord av det han sag och och horde, av de kvinnor han traffade. Han var med pa deras morgonsamling en dag och delade med sig av sina talanger. Det var succe. Nar han kom hem fick han reda pa att han vunnit ett kulturpris pa 25 000 kr och valde att donera pengarna till Panzi. Vi haller just nu pa fundra kring hur vi kan anvanda pengarna till vara tonarstjejer.

Jason (Timbuktu) intervjuade bla tva unga tjejer, en av dem Shukuru. Hon ar stalande varje dag jag ser henne. Hur ar det mojligt? Vad ar det i henne som gor att hon inte lagger sig ner och aldrig mer stiger upp? Hur kan en sa ung manniska hitta kraft att ga vidare och ge gladje till andra. Detta med sorg, gladje, overgrepp och den manskliga naturen... forstar inte riktigt hur det fungerar. Maste vara sa att Gud lade ned nagot speciellt i manniskan som omstandigheter inte riktigt rar pa eller kan forklara... Det i sig ar ett amne att utforska en annan dag...

God natt kara vanner och kom ihag Maria, Shukuru, Mapenzi och de andra kompisarna pa Panzi.

kramar
Maria - er dansande suedoise

Sunday, November 16, 2008

En stilla helg med storpolitiska vindar

Skulle till Goma igen i fredags men blev sjuk pa torsdagskvallen. Bra pa sitt satt. Detta gav mig en helg av behovlig vila och sociala aktiviteter.

Veckan som gick var intensiv rent administrativt sett. Det var mycket att ta igen och forsoka bli uppdaterad pa. Dr Mukwege aker till Kanada for en tva veckors lang turne. Han kommer tala pa diverse kongresser och universitet om det sexuella valdet i Ostra DRC.

Sjalv kommer jag aka till Kalehe tisdag till onsdag. Kalehe ar en av provinserna i SydKivu i vilken
vi forsoker stodja de lokala halsostrukturerna. I veckan kommer vi att genomfora den forsta traningen av lokal halsopersonal i att hantera sexuellt vald. Kommer att bli intressant. Jag hoppas dock att jag far klartecken fran hogsta ledningen inom CEPAC att aka. Pa grund av sakerhetslaget behover jag som svensk deras tillstand for att fa lamna Bukavu.

Situationen har i SK gar inte att jamfora med de brutaliteter som just nu pagar i NordKivu. Samtidigt kommer det far flera hall indikationer pa en militar mobilisering i omradet. Det talas aven om en upptrapping av rwandesiska trupperna vid gransstaden Chyangugu, vilket ar precis pa andra sidan gransen fran Bukavu.

Sadana har saker jag att jag pa kvallarna sitter och funderar over hur min egen lilla evakueringsplan egentligen ser ut. Hur ar det egentligen smartast att ta sig fran min lagenhet till gransen...hmm

Nu ar det i alla fall for sent for att komma pa nagra smarta planer sa det ar lika bra jag tar med mig mina katter och kryper in i mitt myggnat och drommer om hur vackert Bukavu kommer att bli nar freden slutligen kommer hit pa riktigt.

M

Tuesday, November 11, 2008

En forsta insats som bloggare fran Bukavu DRC



Efter flera klagomal over uteblivna eller allt for fa mail och telefonsamtal, har jag bestamt mig for att beratta om livet i Bukavu i DRC genom en nagorlunda regelbunden blogg. Jag hoppas att det kan ge lite insikt i hur det ar att vara mitt i en verklighet som ibland ar lugnare an lugnast for att i nasta sekund innebara att man ska ha sin flyktvaska redo. Eller da man antingen far mota kandisar med spannande bakgrunder eller kvinnor vars livsoden inte nagon vill veta av och i huvudtaget vill kannas vid.

Just nu sitter jag i min vackra lagenhet med utsikt over Bukavusjon och har mina tva kattungar i knaet. Livet kanns ganska ok och inte fullt sa farligt som det gjorde i forra veckan da jag besokte Goma.

Nar jag i fredags landsteg i den apokalyptiska staden Goma vantade oss representanter for kyrkan CEPAC pa kajen. Vanligtvis brukar folk har alltid ha ett skratt till hands aven om de berattar om svara saker. Nar jag fraga mannen i fraga om hur situationen var i Goma just denna dag, tittade han pa mig med bister upp syn och tillade Vi far be till Gud att det inte blir varre. Hans blick gjorde mig orolig och det kandes inte alls lika bra att vara i Goma som det gjort pa morgonen.

Anledningen till mitt besok var tre gaster fran Sverige. Under en vecka agerade jag vardinna for Ariel, Jason(Timbaktu) och Simon. De arbetar med nagot som heter Musikhjalpen vilket ar kopplat till Radiohjalpen. Deras resa till Kongo ar del i en satsning som radiohjalpen gor for att fa unga manniskor intresserade av internationella fragor. Under en vecka i december kommer det varje dag att i radio, webben och pa TV visas pa olika satt uppmarksamma situationen runt om i varlden. Temat ar flyktingar och deras resa till Kongo kommer vara ett aterkommande inslag i sandningarna under denna vecka.

Vi var alltsa uppe i Goma for att bland annat besoka ett av UNHCRs flyktinglager. Pa vagen ut till lagret fick vi ett telefonsamtal fran deras HQ i vilket de avradde oss fran att fortsatta eftersom de inte kunde garantera var sakerhet. Vart lager lag ca 12 km utanfor utanfor staden, vaster ut. 15 km norr ut gick en av frontlinjerna mellan regeringsstyrkan och rebellstyrkan. Efter nagra dagars vapenvila borjade aterigen beskjutningarna pa fredagen. Vagen vi akte pa skulle snart bli full av stridsklara fordon fran bada grupper och var alltsa inte lamplig for fyra lite vilsna svenskar. Vi fick vanda om. Samma kvall kallades all FN personal till gemensamma uppsamlingsplatser som en sakerhetsatgard. Kriget och dess konsekvenser ar patagliga i Goma pa ett helt annat satt an i Bukavu. Det finns en annan spanning dar an har nere.

Pa grund av situationen var mina gaster och jag tvunga att befinna oss pa hotellet innan kl. 17. Vi slog oss ner i hotells restaurang och bestallde in en tidig middag. Det var en mycket marklig kansla att sitta pa ett fint hotell vid en vacker sjo i solnedgang och samtidigt ata en svindyr middag, och veta att manniskor blev svalt och blev slaktade 15 km bort. Det maste vara sa alla krigskorrar jag sett den senaste veckan lever. Markligt.

Morgonen darefter lamnade jag mina skona besokare, som nu blivit mina vanner, for att fardas tillbaka till Bukavu och mitt vanliga liv. Efter tva och en halv veckas franvaro fran kontoret pa Panzi var det en hel del att ta tag i. Jag kanner mig lite vilsen och an mer trott efter de senaste veckornas intensiva tempo. Tror dock att det lilla livet ska infinna sig igen. Livet med katterna Betty och Maggan, kvinnorna pa Panzi och mina vanner.

Skriver snart igen men sander innan dess en kyss till min alskade Freddan och tusen kramar till er andra!

M