Idag blev jag mormor utan att ens hunnit bli mamma. Det var i alla fall så det kändes när min lilla kompis Betty fick barn. Jag var helt säker på att hon hade två till tre veckor kvar på graviditeten när hon i morse väckte mig tidigt med konstiga läten. Efter några timmar försvann hon för att vid lunchtid, tovig,svettig men med platt mage, komma fram ur sitt gömställe. Jag kände mig så stolt och funderade över om rå köttfärs var det bästa man kan ge en nyförlöst.
Tänkte också på hur de stora världarna och mitt lilla mikrokosmos får plats under samma tak. Medans Betty födde barn satt jag och funderade över våldtäkter. Just nu håller jag på att försöka få ihop en beskrivningen av nästa fas. Fokus i mitt skrivande ligger just nu på hur projektet kan bli än mer tillgängligt för kvinnor i konfliktzoner. Vi försöker bli bättre ute i fält genom att följa med andra organisationer när de identifierar internflyktingar.
Internflyktingar är i en mycket utsatt position och flera kvinnor har blivit utsatta för grova övergrepp. Konstigt nog tar inte de internationella organisationerna med förebyggandet av det sexuella våldet som en komponent när de identifierar dessa flyktingar i samband med folkförflyttningar. Målet för samtliga medicinska aktörer, är att ge kvinnor som utsatts för sexuellt våld tillgång till sjukvård inom 72 h eftersom man då han häva hiv-virusets framfart genom medicinsk behandling samt bistå med övrig akut vård. Anledningen till att förbises kan kanske förklaras med tidsbrist i en pressad situation men det är ändå verkligen en brist eftersom så mycket skulle kunna förebyggas om medvetenheten fanns där.
Som jag så ofta återkommer till på min blogg, så kopplas mitt arbete till min eget liv och situation. De senaste veckorna har ett antal hem för biståndsarbetare i staden Goma, blivit attakerade och bistådsarbetare utsatta för våld och våldtäkt. Goma är bara några timmar bort. helt plötsligt blir "mina" kvinnors berättelser så nära.
Nu jamar Betty innefrån sovrummet. Det är dags att stänga av datorn och försöka glömma bort allt vad projektskrivningar och våld heter och istället fokusera på de små bra sakerna som att jag har ett ovisst antal kattungar gömda under mitt badkar. Sött, varmt och mysigt.
God natt världen, where ever you are.
Tuesday, June 2, 2009
Monday, May 25, 2009
Ny vecka, nya möjligheter
Måndagsmorgonen började bra med en stor kram från en av kvinnorna från projektet. Det är ju alltid skönt att komma till en plats där folk tycker om en och välkomnar med kramar och pussar.
Därefter började cirkusen. Vi skulle sända iväg den mobila kliniken till Shabunda, ett distrikt i nordvästra delarna av Syd Kivu där det just nu sker en ökad militär mobilisering och återkommande rapporter om övergrepp mot lokal befolkningen, däribland en snabb ökning av det sexuella våldet. Kliniken ska dit för att förse hjälpa kvinnor som annars inte har tillgång till sjukvård, men också för att utvärdering av den generalla situationen för att se vilka åtgärder vi på sjukhuset bör vidta.
Teamet kom ej i tid, vilket man ju aldrig gör i denna del av världen, och när de väl kom var jag den arga chefen som hysteriskt drev på arbetet så de skulle hinna med flyget som skulle ta dem till Shabunda. När de slutligen kom iväg var det dags för nästa uppgift, vilket var ett besök av en en grupp journalister vilken ville dokumentera arbetet vi gör i vårt projekt. Än en gång fick jag argumentera för varför jag inte vill att de ska filma kvinnorna. Jag förstår inte att det är så svårt att förstå för journalister. Det löste sig till slut och alla var glada och nöjda, men för mig personligen börjar det verkligen bli uttröttande detta argumenterande och bristen på förståelse. Hmmm... det enda som egentligen är skönt att slippa när jag lämnar projektet.
Efter ett par timmars samtal och rundvisning, var det dags för administrativa ärrende av olika slag och uppföljning av tidigare givna uppgifter till mina kollegor. När jag gick runt till de olika avdelningarna visade det sig att det trots det ökade våldet i norra delen av provinsen, inte kommit så många kvinnor än från de delarna. Det brukar vara en fördröjning på ett par veckor, månader innan kvinnorna vågar ge sig till känna. Detta försträkte ytterligare min tes om att vi behöver få än tätare kontakt med internationella aktörer som arbetar ute på landsbygden och har kapaciteten att få hit kvinnorna snabbare.
När de administrativa ärrendena och rundan var klar, väntade projektbeskrivningen för nästa fas. Imorgon ska jag till Goma och till ECHOs regionala kontor. ECHO är vår störta givare i nuläget och de är intresserade av våra tankar inför framtiden.
Ja... det är där jag är just nu. Antar att jag bör fortsätta med det även om det just nu känns mer lockade att ge sig ut i solen och njuta av den nyligen påbörjade torrperioden.
Därefter började cirkusen. Vi skulle sända iväg den mobila kliniken till Shabunda, ett distrikt i nordvästra delarna av Syd Kivu där det just nu sker en ökad militär mobilisering och återkommande rapporter om övergrepp mot lokal befolkningen, däribland en snabb ökning av det sexuella våldet. Kliniken ska dit för att förse hjälpa kvinnor som annars inte har tillgång till sjukvård, men också för att utvärdering av den generalla situationen för att se vilka åtgärder vi på sjukhuset bör vidta.
Teamet kom ej i tid, vilket man ju aldrig gör i denna del av världen, och när de väl kom var jag den arga chefen som hysteriskt drev på arbetet så de skulle hinna med flyget som skulle ta dem till Shabunda. När de slutligen kom iväg var det dags för nästa uppgift, vilket var ett besök av en en grupp journalister vilken ville dokumentera arbetet vi gör i vårt projekt. Än en gång fick jag argumentera för varför jag inte vill att de ska filma kvinnorna. Jag förstår inte att det är så svårt att förstå för journalister. Det löste sig till slut och alla var glada och nöjda, men för mig personligen börjar det verkligen bli uttröttande detta argumenterande och bristen på förståelse. Hmmm... det enda som egentligen är skönt att slippa när jag lämnar projektet.
Efter ett par timmars samtal och rundvisning, var det dags för administrativa ärrende av olika slag och uppföljning av tidigare givna uppgifter till mina kollegor. När jag gick runt till de olika avdelningarna visade det sig att det trots det ökade våldet i norra delen av provinsen, inte kommit så många kvinnor än från de delarna. Det brukar vara en fördröjning på ett par veckor, månader innan kvinnorna vågar ge sig till känna. Detta försträkte ytterligare min tes om att vi behöver få än tätare kontakt med internationella aktörer som arbetar ute på landsbygden och har kapaciteten att få hit kvinnorna snabbare.
När de administrativa ärrendena och rundan var klar, väntade projektbeskrivningen för nästa fas. Imorgon ska jag till Goma och till ECHOs regionala kontor. ECHO är vår störta givare i nuläget och de är intresserade av våra tankar inför framtiden.
Ja... det är där jag är just nu. Antar att jag bör fortsätta med det även om det just nu känns mer lockade att ge sig ut i solen och njuta av den nyligen påbörjade torrperioden.
Friday, May 22, 2009
Andra delena av utbytet med Balkan
Sitter här vid min dator, helt slut efter att har lämnat av balkan/sverige-delegationen vid gränsen. I mars genomförde vi första delen av ett utbyte mellan kvinnorättsgrupper på Balkan och personalen på Panzisjukhuset. Nu var det alltså dags för dem att komma till oss.
Efter en hel del förberedelser och oro var de alltså slutligen här. Det har varit en mycket intressant vecka...och tröttsam. Jag har varit på standby för alla möjliga behov 24-7 under veckan. Det var intressanta möten, spännande upplevelser, mycket skratt och många tårar. Samtidigt som det kändes väldigt värdefullt fick det mig att ifrågasätta själva grundtanken. Det kändes som om det rev upp så många gamla sår hos bosnierna som själva utsatts för liknande terror som just nu pågår här. Förstod vi svenskar det när vi organiserade det hela, om vi gjorde det vilken rätt har vi då att dra upp dessa saker. Det är ju en sak om det är två grupper som gått igenom liknande upplevelser och nu lagt dem bakom sig, men här handlar det om två grupper där den ena fortfarande bär på djupa sår och en andra lever mitt i helvetet, och har gjort så de senaste 10 åren.
När vi i onsdags satt tillsammans efter att ha besökt en verksamhet som ger psykosocialt och socioekonomiskt stöd till tonåringar som utsats för våldtäkt, kom flera funderingar och tankar upp. Det var ett mycket känslomässigt laddat samtal som avslutades med en fråga från Wivine (sjuksköteska på Panzi. "Jag undrar bara en sak... Vad har Kongos kvinnor gjort mot världen?"
Mina tårar började strömma när jag hörde henne uttala sin fråga och jag såg hennes uppgivna ansiktsuttryck. Hon är själv en kvinna som utsats för grovt våld och hon kunde inte förstå. Hon bara undrar vad Kongos kvinnor gjort för att förtjäna det öde som blivit deras... Jag grät. Och jag vet inte svaret. Jag ställer mig samma fråga " Vad har Kongos kvinnor gjort, för att förtjäna detta?"
Efter en hel del förberedelser och oro var de alltså slutligen här. Det har varit en mycket intressant vecka...och tröttsam. Jag har varit på standby för alla möjliga behov 24-7 under veckan. Det var intressanta möten, spännande upplevelser, mycket skratt och många tårar. Samtidigt som det kändes väldigt värdefullt fick det mig att ifrågasätta själva grundtanken. Det kändes som om det rev upp så många gamla sår hos bosnierna som själva utsatts för liknande terror som just nu pågår här. Förstod vi svenskar det när vi organiserade det hela, om vi gjorde det vilken rätt har vi då att dra upp dessa saker. Det är ju en sak om det är två grupper som gått igenom liknande upplevelser och nu lagt dem bakom sig, men här handlar det om två grupper där den ena fortfarande bär på djupa sår och en andra lever mitt i helvetet, och har gjort så de senaste 10 åren.
När vi i onsdags satt tillsammans efter att ha besökt en verksamhet som ger psykosocialt och socioekonomiskt stöd till tonåringar som utsats för våldtäkt, kom flera funderingar och tankar upp. Det var ett mycket känslomässigt laddat samtal som avslutades med en fråga från Wivine (sjuksköteska på Panzi. "Jag undrar bara en sak... Vad har Kongos kvinnor gjort mot världen?"
Mina tårar började strömma när jag hörde henne uttala sin fråga och jag såg hennes uppgivna ansiktsuttryck. Hon är själv en kvinna som utsats för grovt våld och hon kunde inte förstå. Hon bara undrar vad Kongos kvinnor gjort för att förtjäna det öde som blivit deras... Jag grät. Och jag vet inte svaret. Jag ställer mig samma fråga " Vad har Kongos kvinnor gjort, för att förtjäna detta?"
Friday, May 15, 2009
Att lyssna utan att gråta
Det är konstigt hur man hanterar att lyssna till dessa kvinnors historier. Vid ett tillfälle kom jag på mig själv med att förundras över min neutrala inställning till historierna. Jag satt där och efterfrågade ingående information om hur övergreppen gått till, var det bara en vanlig våldtäkt eller det innehåll någon form av tortyr? Exakt vilka objekt som introducerades i kvinnans vagina, hur länge det pågick, antalet män etc, etc.
Jag satt och lyssnade utan känslor. Även om det handlar om jag behandlar berättelsen utifrån något slags professionellt förhållningssätt förvånas jag ändå över hur lite jag reagerar känslomässigt.
Rent objektivt blir jag förskräckt och förfärad för det är verkligen en obeskrivbar form av tortys som kvinnorna som sitter framför mig gått igenom. Samtidigt sitter jag framför dem och nickar och lyssnar och fortsätter ställa mina ingående frågor.
Jag är säker på att du kommer att komma över mig längre fram för all information lagras ju inom oss, men det är ändå märkligt hur man som medmänniska kan reducera andras berättelser till så objektiva fenomen, trots att de sitter mitt framför en och gråter.
Jag satt och lyssnade utan känslor. Även om det handlar om jag behandlar berättelsen utifrån något slags professionellt förhållningssätt förvånas jag ändå över hur lite jag reagerar känslomässigt.
Rent objektivt blir jag förskräckt och förfärad för det är verkligen en obeskrivbar form av tortys som kvinnorna som sitter framför mig gått igenom. Samtidigt sitter jag framför dem och nickar och lyssnar och fortsätter ställa mina ingående frågor.
Jag är säker på att du kommer att komma över mig längre fram för all information lagras ju inom oss, men det är ändå märkligt hur man som medmänniska kan reducera andras berättelser till så objektiva fenomen, trots att de sitter mitt framför en och gråter.
Monday, May 4, 2009
Tillbaka till säkerheten
Det har gått flera dagar sedan jag kom tillbaka från min resa till Bunyakiri-Hombo och jag borde ha skrivit för länge sedan, men det var för svårt att samla tankarna. Under veckan har jag också haft besök av den amerikanska politikern John Mc Cains fru, Cindy Mc Cain, skåderspelerskan Sienna Miller, frun till Sveriges ambassadör i Iran, samt skällt ut journalister som oanmält en lördag eftermiddag tror sig få tillstånd att intervjua kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Så många tvära kast!
Tillbaka till Bunyakiri-Hombo.Vår mobila klinik åkte upp för att behandla kvinnor och jag följde med för att undersöka på vilket sätt vi som projekt kan förbereda oss för den försämrade humanitära situation som med största sannolikhet kommer uppstå inom kort.
I många sammanhang tycker jag kvinnans roll i Afrika förenklas med tanke på den offerbild som ofta målas upp. I detta fall är dock förenklingarna tyvärr alltför nära sanningen. Det är så brutalt och uppenbart. I januari och februari genomfördes en militär operation i Nord Kivu och ansågs vara en framgång eftersom det gick fredligt till och fler av FDLRs folk återvände till Rwanda (samtidigt ansåg flera kritiker att det snarast varit en politisk än militär aktion, med tanke på hur den utfördes och de politiska behoven av good will som önskads uppnås).
Ur en MR synpunkt var den det motsatta. I Hombo, en stad precis på gränsen till Nord Kivu som vi besökte i torsdags träffade jag en representant för en av de få lokala NGOn som arbetar med sexuellt våld i området. Sedan januari hade siffrorna ökat anmärkningsvärt. Det var flera fall där kvinnorna också utsatts för grov tortyr i samband med våltäkten. Samtliga var genomförda av militära grupper.
Under offensiven i Nord Kivu flydde flera grupperingar av FDLR över gränsen söder ut och befinner sig alltså just nu i Hombo-Bunyakiri territoriet. När nu den kongolesiska armen (FRDC), understödd av Monuc, inom de närmsta dagarna ska starta en offensiv mot FDLR är frågan vem som i praktiken blir den jagade?
FRDC har bristande struktur, vissa militärer har inte blivit betalade på 4 månader och flera av de nyinkallade brigaderna känner inte till terrängen. FDLR å sin sida känner skogarna väldigt väl och har en god organisation. En major vi träffade förklarade att den planerade insatsen inte blir långvarig och frågan är i så fall vilket resultat man tror sig kunna uppnå? Är det hela en politisk charader eller är det kanske trots allt en nödvändig signal till FDLR i ett längre perspektiv? Den fråga som lokalbefolkningen naturligtvis ställer sig och lika så kommer från de få internationella aktörerna i området, är om man i det strategiska spelet tagit med konsekvenserna det får för civil befolkningen och då inte minst kvinnorna. I krig finns det alltid civila offer men om man för politisk vinning är beredd at offra själva stöttepelarna för det enga samhällets struktur, måste man som extern aktör ställa sig kritisk.
Berättelserna jag fick höra är obegripliga. Det handlar om våld, tortyr, exploatering, etc. I förra veckan brändes en by ner till grunden i närheten av Hombo. 4 män och 6 barn mördades och 16 kvinnor våldtogs och torterades brutalt. Kvinnor visade oss fysiska men efter det brutala våldet.
En av FNs civila militär observatörer berättade om återkommande vittnesmål om hur FDLR samlar lokalbefolkningen för att använda dem som en ”mur” mellan sig själv och FRDC. I Hombo såg jag barn bära amunnition för bazookas och andra vapen på huvudet och möttes vart jag än gick av militärer.
Mannen som arbetar med sexuellt våld i Hombo berättade med viskande stämma hur han måste arbeta i hemlighet med stora delar av verksamheten. Förra året brändes hans hus ned och han är rädd för sin egen och för sin familjs skull. Samtidigt kan han inte sluta, han ser kvinnornas ansikten framför sig och måste fortsätta tills det kommer hjälp utifrån.
Allt i ett område som är extremt rikt. Där lokalbefolkningen med lättet hittar mineraler som guld, koltan, koppar, kvicksilver, etc men där det samtidigt inte finns någon elektricitet, rinnande vatten och enda sättet att kommunicera är genom satelittelefon.
När jag åkte därifrån med huvudet och hjärtat fullt av tankar, kände jag mig ändå tacksam över att få vara del i ett projekt som så tydligt svarar på en omänsklig humanitär problematik. I fält och på Panzisjukhuset får jag dagligen se hur skattebetalares pengar och frivilliga gåvor räddar liv. Jag får se hur svensk pingstmission som en gräsrotsrörelse, kan stötta en gräsrotsrörelse i en annan del av världen. Hur jag tack vare de medel som samlats in i Sverige, kan säga till mannen i Hombo, att han inte är ensam.
Tillbaka till Bunyakiri-Hombo.Vår mobila klinik åkte upp för att behandla kvinnor och jag följde med för att undersöka på vilket sätt vi som projekt kan förbereda oss för den försämrade humanitära situation som med största sannolikhet kommer uppstå inom kort.
I många sammanhang tycker jag kvinnans roll i Afrika förenklas med tanke på den offerbild som ofta målas upp. I detta fall är dock förenklingarna tyvärr alltför nära sanningen. Det är så brutalt och uppenbart. I januari och februari genomfördes en militär operation i Nord Kivu och ansågs vara en framgång eftersom det gick fredligt till och fler av FDLRs folk återvände till Rwanda (samtidigt ansåg flera kritiker att det snarast varit en politisk än militär aktion, med tanke på hur den utfördes och de politiska behoven av good will som önskads uppnås).
Ur en MR synpunkt var den det motsatta. I Hombo, en stad precis på gränsen till Nord Kivu som vi besökte i torsdags träffade jag en representant för en av de få lokala NGOn som arbetar med sexuellt våld i området. Sedan januari hade siffrorna ökat anmärkningsvärt. Det var flera fall där kvinnorna också utsatts för grov tortyr i samband med våltäkten. Samtliga var genomförda av militära grupper.
Under offensiven i Nord Kivu flydde flera grupperingar av FDLR över gränsen söder ut och befinner sig alltså just nu i Hombo-Bunyakiri territoriet. När nu den kongolesiska armen (FRDC), understödd av Monuc, inom de närmsta dagarna ska starta en offensiv mot FDLR är frågan vem som i praktiken blir den jagade?
FRDC har bristande struktur, vissa militärer har inte blivit betalade på 4 månader och flera av de nyinkallade brigaderna känner inte till terrängen. FDLR å sin sida känner skogarna väldigt väl och har en god organisation. En major vi träffade förklarade att den planerade insatsen inte blir långvarig och frågan är i så fall vilket resultat man tror sig kunna uppnå? Är det hela en politisk charader eller är det kanske trots allt en nödvändig signal till FDLR i ett längre perspektiv? Den fråga som lokalbefolkningen naturligtvis ställer sig och lika så kommer från de få internationella aktörerna i området, är om man i det strategiska spelet tagit med konsekvenserna det får för civil befolkningen och då inte minst kvinnorna. I krig finns det alltid civila offer men om man för politisk vinning är beredd at offra själva stöttepelarna för det enga samhällets struktur, måste man som extern aktör ställa sig kritisk.
Berättelserna jag fick höra är obegripliga. Det handlar om våld, tortyr, exploatering, etc. I förra veckan brändes en by ner till grunden i närheten av Hombo. 4 män och 6 barn mördades och 16 kvinnor våldtogs och torterades brutalt. Kvinnor visade oss fysiska men efter det brutala våldet.
En av FNs civila militär observatörer berättade om återkommande vittnesmål om hur FDLR samlar lokalbefolkningen för att använda dem som en ”mur” mellan sig själv och FRDC. I Hombo såg jag barn bära amunnition för bazookas och andra vapen på huvudet och möttes vart jag än gick av militärer.
Mannen som arbetar med sexuellt våld i Hombo berättade med viskande stämma hur han måste arbeta i hemlighet med stora delar av verksamheten. Förra året brändes hans hus ned och han är rädd för sin egen och för sin familjs skull. Samtidigt kan han inte sluta, han ser kvinnornas ansikten framför sig och måste fortsätta tills det kommer hjälp utifrån.
Allt i ett område som är extremt rikt. Där lokalbefolkningen med lättet hittar mineraler som guld, koltan, koppar, kvicksilver, etc men där det samtidigt inte finns någon elektricitet, rinnande vatten och enda sättet att kommunicera är genom satelittelefon.
När jag åkte därifrån med huvudet och hjärtat fullt av tankar, kände jag mig ändå tacksam över att få vara del i ett projekt som så tydligt svarar på en omänsklig humanitär problematik. I fält och på Panzisjukhuset får jag dagligen se hur skattebetalares pengar och frivilliga gåvor räddar liv. Jag får se hur svensk pingstmission som en gräsrotsrörelse, kan stötta en gräsrotsrörelse i en annan del av världen. Hur jag tack vare de medel som samlats in i Sverige, kan säga till mannen i Hombo, att han inte är ensam.
Thursday, April 16, 2009
Resa till Bunyakiri
Måndag den 13 april
Ytterligare en intensiv dag med möten från första stund jag satte min fot på sjukhuset imorse vid halv åtta, tills jag trött kom hem vid tio-tiden ikväll.
Även om det är uttröttande var mötena var intressanta och produktiva och då orkar man ju med det. Ytterligare en anledning till alla dessa möten är morgondagens resa till Bunyakiri. Det verkar alltså slutligen om att det blir av.
Säkerhetläget verkar osäker men stabil (som de ständigt säger på OCHAs säkerhetsmöten). Det har inte varit några större sammandrabbningar mellan grupper men det har skett och sker flera stora truppförflyttningar. Det rör sig alltså många militärer på vägarna och det är ju naturligtvis inte så bra. Det är samtliga grupper som förflyttar sig i området, vilket innebär de kongolesiska likväl som de rwandesiska rebellgrupperna som den kongolesiska armen. De är oorganiserade och de sist nämnda har inte blivit betalda på 4 månader. Det verkar ha skapat en situation där alla i princip står mot alla. Det är svårt att identifiera några tydliga allianser. Anledningarna till de ökade osäkerheten är att det börjat talas om en liknande offensiv i Syd K som genomfördes i Nord K i januari/februari. Det är dock svårt att veta om den verkligen börjat genomföras eller om detta bara är förberedlser. I förra veckan trodde fler aktörer att incidenten i Uvira var startskottet, vilket det som tur väl var inte visade sig vara. Hur det än är så ökar spänningen i provinsen på flera olika platser.
Anledningen till att vi åker upp är för att förbereda för en utbildning för sjukvårdspersonal i hur man identidierar, behandlar och ev refererar patienter som utsats för sexuellt våld. Vi kommer även besöka kvinnor som varit på sjukhuset, se vilka förutsättningar det finns för att skapa stödgrupper för dessa kvinnor, identifiera nya partners som i framtiden ska kunna referea patienter till oss, informera dessa partner om vårt arbete och vilka kriterier det innehåller samt intervjua kvinnor i fokusgrupper för att lyssna till deras erfarenheter.
Med tanke på den förvärrade situationen i området känns det angeläget att redan nu etablera kontakter och strukturer för att kunna hjälpa kvinnorna komma till sjukhuset för behandling. Det finns inga indikationer på att läget kommer bli bättre inom en snar framtid utan troligast värre, vilket gör detta till en extra viktig resa.
Bunyakiri ligger 4-5 timmar bort från Bukavu. Egentligen inte så långt bort, men med tanke på vägarna och att man åker genom national parken där olika rebellgrupper håller till, är den internationella närvaron högst begränsad i territoriet. För några månader samlade en kollega in protokoll från hälso kliniker angående an antalet kvinnor som själva anmält sig utsatta för sexuellt våld. Det visade sig vara flera hundra kvinnor smo under 2008 själva sökt hjälp. Många av dem var minderåriga. På sjukhuset har vi också fler fall från området.
Jag ser fram emot att resa även om jag samtidigt känner ett viss oro. När jag eftermiddags besökte chefen för ACF, som igår kom tillbaka från en resa till Bunyakiri, kände jag hur allvaret landade i mig. Hans bistra uppsyn och samtidigt sakliga beskrivning av situationen samt återkommande varningar, fick mig att stanna upp i min annars så effektiva dag. Hmm.. jag hoppas detta kommer bli bra...
För att hinna får senaste uppdateringarna om säkerhetsläget, kommer vi inte lämna för klockan nio imorgon. Vi kommer även resa i en konvoj tillsammans med två andra NGOer på väg upp. Detta skapar ju viss känsla av säkerhet.
Jag hoppas verkligen att allt är lungt i morgon så vi kommer dit. Ska bli mycket intressant.
Ytterligare en intensiv dag med möten från första stund jag satte min fot på sjukhuset imorse vid halv åtta, tills jag trött kom hem vid tio-tiden ikväll.
Även om det är uttröttande var mötena var intressanta och produktiva och då orkar man ju med det. Ytterligare en anledning till alla dessa möten är morgondagens resa till Bunyakiri. Det verkar alltså slutligen om att det blir av.
Säkerhetläget verkar osäker men stabil (som de ständigt säger på OCHAs säkerhetsmöten). Det har inte varit några större sammandrabbningar mellan grupper men det har skett och sker flera stora truppförflyttningar. Det rör sig alltså många militärer på vägarna och det är ju naturligtvis inte så bra. Det är samtliga grupper som förflyttar sig i området, vilket innebär de kongolesiska likväl som de rwandesiska rebellgrupperna som den kongolesiska armen. De är oorganiserade och de sist nämnda har inte blivit betalda på 4 månader. Det verkar ha skapat en situation där alla i princip står mot alla. Det är svårt att identifiera några tydliga allianser. Anledningarna till de ökade osäkerheten är att det börjat talas om en liknande offensiv i Syd K som genomfördes i Nord K i januari/februari. Det är dock svårt att veta om den verkligen börjat genomföras eller om detta bara är förberedlser. I förra veckan trodde fler aktörer att incidenten i Uvira var startskottet, vilket det som tur väl var inte visade sig vara. Hur det än är så ökar spänningen i provinsen på flera olika platser.
Anledningen till att vi åker upp är för att förbereda för en utbildning för sjukvårdspersonal i hur man identidierar, behandlar och ev refererar patienter som utsats för sexuellt våld. Vi kommer även besöka kvinnor som varit på sjukhuset, se vilka förutsättningar det finns för att skapa stödgrupper för dessa kvinnor, identifiera nya partners som i framtiden ska kunna referea patienter till oss, informera dessa partner om vårt arbete och vilka kriterier det innehåller samt intervjua kvinnor i fokusgrupper för att lyssna till deras erfarenheter.
Med tanke på den förvärrade situationen i området känns det angeläget att redan nu etablera kontakter och strukturer för att kunna hjälpa kvinnorna komma till sjukhuset för behandling. Det finns inga indikationer på att läget kommer bli bättre inom en snar framtid utan troligast värre, vilket gör detta till en extra viktig resa.
Bunyakiri ligger 4-5 timmar bort från Bukavu. Egentligen inte så långt bort, men med tanke på vägarna och att man åker genom national parken där olika rebellgrupper håller till, är den internationella närvaron högst begränsad i territoriet. För några månader samlade en kollega in protokoll från hälso kliniker angående an antalet kvinnor som själva anmält sig utsatta för sexuellt våld. Det visade sig vara flera hundra kvinnor smo under 2008 själva sökt hjälp. Många av dem var minderåriga. På sjukhuset har vi också fler fall från området.
Jag ser fram emot att resa även om jag samtidigt känner ett viss oro. När jag eftermiddags besökte chefen för ACF, som igår kom tillbaka från en resa till Bunyakiri, kände jag hur allvaret landade i mig. Hans bistra uppsyn och samtidigt sakliga beskrivning av situationen samt återkommande varningar, fick mig att stanna upp i min annars så effektiva dag. Hmm.. jag hoppas detta kommer bli bra...
För att hinna får senaste uppdateringarna om säkerhetsläget, kommer vi inte lämna för klockan nio imorgon. Vi kommer även resa i en konvoj tillsammans med två andra NGOer på väg upp. Detta skapar ju viss känsla av säkerhet.
Jag hoppas verkligen att allt är lungt i morgon så vi kommer dit. Ska bli mycket intressant.
Monday, April 13, 2009
Helig närvaro mitt i en plats av oro
Torsdag i stilla veckan
Detta var en dag som började med en helig närvaro och slutade med den samma. Jag vet inte varför det var så, det kanske hände något speciellt i Bukavu denna dag. Kanske något viktigt som stod på spel. Hur det är var eller är så var det en märklig dag.
Varje morgon har vi morgon bön på sjukhuset. Som vanligt var det på kiswahili och lyssnade lite förstrött och förstod att det i alla fall handlade om när Petrus förnekade Jesus tre gånger innan tuppen gal. Ju längre in i predikan vi kom ju mer kände jag den helige andes närvaro. Det var så påtagligt. Jag förstod inte orden men märkte att en annan ande sänkte sig över de närvarande. Så fort han slutat predika började en man be högt och ge en budskap från himlen. De andra föll in. En kvinna steg fram och berättade om hur hon senaste igår varit på väg att dö på sjukhuset men hur Jesus kallade henne tillbaka till livet. Hur hon fick leva vidare med honom. Hon ville så gärna ge något tillbaka som tack, men tyckte hon inte hade så mycket att erbjuda förutom sin kärlek, det hon hade ville hon ge. Hon ville älska honom tillbaka och berätta för andra om hans kärlek och trofasthet. Hennes vittnesbörd slutade med en enkel sång. Så vackert och så innerligt. Den helige ande var där och för första gången på länge kände jag hur jag hur mitt inre sjönk in i trons mjuka armar. Hur jag var ett med Hans helighet, hans folk, med den gudomliga ande som var där.
När jag efter mitt dagliga möte med Dr Mukwege sätter på telefonen, har jag flera missade samtal och meddelande från olika människor som vill informera mig om att säkerhetsläget i Uvira, en stad 4 timmar söder om Bukavu, försämrats under morgontimmarna. Det har förekommit fritagningsförsök på ett av fängelserna i staden och i samband med det skottlossning. Detta var något som fortsatte under flera timmar och det verkade väldigt oklart vilka grupper det egentligen var som var emot varandra. Troligtvis var det olika kongolesiska grupper som initierat det hela och att det i sin tur är relaterat till en eventuell militär insats i Syd Kivu som ska syfta till att som genomfördes i Nord Kivu i början på året. Då tilläts rwandesiska trupper komma in i landet för att med vapen jaga ut FDRL (rwandesisk rebellstyrka som anklagas för att vara de som initierade folkmordet i Rwanda 1994) ut landet.
Som nybliven säkerhetsansvarig för PMUs personal i DRC, kontaktade jag olika FN organ och NGOs i området för att få klarhet i hur vi ska agera med tanke på den personal som befinner sig Uvira med omnejd. Samtliga fyra valde under dagen att lämna området utifall oroligheterna trappas upp. Nu är det bara att vänta och se vad som händer. Under dagen så verkade det som om det lugnade ner sig något. Även om det är fallet så är det tydligt att det finns mycket frustration och oro under ytan.
När arbetsdagen var slut och det lugnat sig något i Uvira, begav sig jag och en kompis ut på promenad. Vi hamnade efter ett tag inne på en stor öppen plats på vilken en katolsk gudstjänst på gick. Ur kyrkan hördes högtidlig musik med vackra röster. Vi fann oss själva stanna upp inför det heliga vi trädde in i. Allt andades helighet. Platsen med den overkliga utsikten över Kivu sjön, musiken och dess innerlighet, människornas stillhet... Vi stod stilla medans solen gick ned bland molnen och musiken och sången sakta omslöt oss. När vi fortsatte hade månen kommit upp och jag tänkte att det måste varit precis en sådan här kväll, den gången för länge sedan då Jesus begav sig till Getsemane. Han hade fått dela måltid med sina närmaste och i allt fanns en laddad stämning eftersom han visste vad som skulle ske. Kunde den månen sett likadan ut som den gjorde ikväll? Mina tankar gick till bilden i min barndomskyrka då Jesus sitter på en berghäll i månljuset och ber till sin fader att få slippa det öda som blivit hans...men om det ändå är Hans vilja är han redo att möta all ånger ooch all smärta. Allt för att världen ska bli hel, att världen ska bli upprättad, att det som är söndrigt ska bli helt. Jag undrar vad han tycker om det som sker i Kivu idag? Här finns kyrkan representerad över allt, Hans folk går till liknande gudstjänster som denna över allt och samtidigt sker de mest fruktansvärda övergrepp precis i närheten av samma kyrka. Hur är det möjligt?
Jesus, lyssna till alla böner som beds denna kväll och snälla svara, svara snart.
Amen
Detta var en dag som började med en helig närvaro och slutade med den samma. Jag vet inte varför det var så, det kanske hände något speciellt i Bukavu denna dag. Kanske något viktigt som stod på spel. Hur det är var eller är så var det en märklig dag.
Varje morgon har vi morgon bön på sjukhuset. Som vanligt var det på kiswahili och lyssnade lite förstrött och förstod att det i alla fall handlade om när Petrus förnekade Jesus tre gånger innan tuppen gal. Ju längre in i predikan vi kom ju mer kände jag den helige andes närvaro. Det var så påtagligt. Jag förstod inte orden men märkte att en annan ande sänkte sig över de närvarande. Så fort han slutat predika började en man be högt och ge en budskap från himlen. De andra föll in. En kvinna steg fram och berättade om hur hon senaste igår varit på väg att dö på sjukhuset men hur Jesus kallade henne tillbaka till livet. Hur hon fick leva vidare med honom. Hon ville så gärna ge något tillbaka som tack, men tyckte hon inte hade så mycket att erbjuda förutom sin kärlek, det hon hade ville hon ge. Hon ville älska honom tillbaka och berätta för andra om hans kärlek och trofasthet. Hennes vittnesbörd slutade med en enkel sång. Så vackert och så innerligt. Den helige ande var där och för första gången på länge kände jag hur jag hur mitt inre sjönk in i trons mjuka armar. Hur jag var ett med Hans helighet, hans folk, med den gudomliga ande som var där.
När jag efter mitt dagliga möte med Dr Mukwege sätter på telefonen, har jag flera missade samtal och meddelande från olika människor som vill informera mig om att säkerhetsläget i Uvira, en stad 4 timmar söder om Bukavu, försämrats under morgontimmarna. Det har förekommit fritagningsförsök på ett av fängelserna i staden och i samband med det skottlossning. Detta var något som fortsatte under flera timmar och det verkade väldigt oklart vilka grupper det egentligen var som var emot varandra. Troligtvis var det olika kongolesiska grupper som initierat det hela och att det i sin tur är relaterat till en eventuell militär insats i Syd Kivu som ska syfta till att som genomfördes i Nord Kivu i början på året. Då tilläts rwandesiska trupper komma in i landet för att med vapen jaga ut FDRL (rwandesisk rebellstyrka som anklagas för att vara de som initierade folkmordet i Rwanda 1994) ut landet.
Som nybliven säkerhetsansvarig för PMUs personal i DRC, kontaktade jag olika FN organ och NGOs i området för att få klarhet i hur vi ska agera med tanke på den personal som befinner sig Uvira med omnejd. Samtliga fyra valde under dagen att lämna området utifall oroligheterna trappas upp. Nu är det bara att vänta och se vad som händer. Under dagen så verkade det som om det lugnade ner sig något. Även om det är fallet så är det tydligt att det finns mycket frustration och oro under ytan.
När arbetsdagen var slut och det lugnat sig något i Uvira, begav sig jag och en kompis ut på promenad. Vi hamnade efter ett tag inne på en stor öppen plats på vilken en katolsk gudstjänst på gick. Ur kyrkan hördes högtidlig musik med vackra röster. Vi fann oss själva stanna upp inför det heliga vi trädde in i. Allt andades helighet. Platsen med den overkliga utsikten över Kivu sjön, musiken och dess innerlighet, människornas stillhet... Vi stod stilla medans solen gick ned bland molnen och musiken och sången sakta omslöt oss. När vi fortsatte hade månen kommit upp och jag tänkte att det måste varit precis en sådan här kväll, den gången för länge sedan då Jesus begav sig till Getsemane. Han hade fått dela måltid med sina närmaste och i allt fanns en laddad stämning eftersom han visste vad som skulle ske. Kunde den månen sett likadan ut som den gjorde ikväll? Mina tankar gick till bilden i min barndomskyrka då Jesus sitter på en berghäll i månljuset och ber till sin fader att få slippa det öda som blivit hans...men om det ändå är Hans vilja är han redo att möta all ånger ooch all smärta. Allt för att världen ska bli hel, att världen ska bli upprättad, att det som är söndrigt ska bli helt. Jag undrar vad han tycker om det som sker i Kivu idag? Här finns kyrkan representerad över allt, Hans folk går till liknande gudstjänster som denna över allt och samtidigt sker de mest fruktansvärda övergrepp precis i närheten av samma kyrka. Hur är det möjligt?
Jesus, lyssna till alla böner som beds denna kväll och snälla svara, svara snart.
Amen
Tuesday, April 7, 2009
Palmsöndag och eventuell resa till Bunyakiri
I söndags var det palmsöndagen och jag besökte en av de mer radikala kyrkorna. Det är en radikal kyrka på så sätt att de faktiskt vågar göra politiska uttalande om den politiska verklighet man befinner sig i. Man vågar tala om social orättvisor, man vågar tala om fred.
Gudstjänsten började med en uppmaning om bön för DRC med tanke på den ökade politiska spänningen. Rebellgrupper omgrupperar sig och civil befolkning uppmanas lämna sina hem eftersom stider kommer ske. Det talas om liknande militära interventioner i Syd Kivu som de som gjordes i Nord Kivu i början av året, då rwandesisk arme tilläts in i landet för att tillsammans med kongolesiska armen få ut de rwandesiska rebellgruppen Interhamve. Till skillnad ifrån i norr är Interhamwe mycket mer utspridda i hela provinsen och en insats i Syd Kivu, kommer med största sannolikhet leda till flertalet civila offer.
Det som tog tag i mig i söndags var hur relevant kyrkan kändes. Hur tydligt den tog sig från passiv själasörjare till aktiv samhällsaktör. De tog inte ställning för någon specifik sida i konflikten utan snarast för freden i sig själv. De talade om betydelsen av fred och av att verka för fred. Att söka frid i hjärtat och orden de talade ingöt tro och hopp i människor. De talade om Jesus som under palmsöndagen red in i Jesusalem som en bild av fred och hur hans blotta närvaro gav människorna hopp om en annan verklighet än den de stod i. Det de levde i var inte deras naturliga tillstånd, utan varje människa har rätt till fred.
I östra Kongo har man så länge levt med kriget att det på något sätt blivit del av vardagen. Men man är trött på det. Pastorn bad;”Gud, vi vill inte se mer dödande, det räcker. Vi vill inte se mer sexuellt våld, vi vill inte längre bevittna orättvisor mot vårt folk”. Att då stå i en kyrka som så tydligt sätter ord på det som sker, ger tro på en annan tid på en plats som denna. Kyrkan är inte beroende av internationell närvaro. Den ägs och utgörs av folk från detta land som utan hjälp av den internationella styrkan är det en gräsrotsrörelse mot de destruktiva krafter som sprider död och förstörelse.
I morgon skulle jag åka till Bunyakiri med vår mobila klinik. Bunyakiri är ett område som är svårtillgängligt eftersom man åker genom en national park i vilket flera militära grupper finns. Vi vet också att det sexuella våldet är väldigt utspritt i denna region. En av våra partner uppskattade att ca 15 kvinnor dagligen våldtag, många unga tjejer. Vi vet att det är en verkligehet. Problemet är för dessa kvinnor att kunna ta sig till sjukhuset. Vi åker upp för att etablera kontakt med nya lokala partners, starta en stödgrupp för kvinnor som varit på sjukhuset, lyssna in de direkta behoven.
Under dagen har jag försökt få nyheter om situationen i området. Det lät som om det var möjligt men nu fick jag just ett telefonsamtal om att strider utbrytit på vägen mellan Buakvu och Bunyakiri. Imorgon ska jag återigen ringa mina olika kontakter på OCHA, UNDSS, lokala parters, mfl för att få reda på hur det ligger till.
Jag ska nu bege mig till OCHA för att höra de senaste nyheterna för att sedan ta beslut om vi kan åka imorgon eller inte.
Gudstjänsten började med en uppmaning om bön för DRC med tanke på den ökade politiska spänningen. Rebellgrupper omgrupperar sig och civil befolkning uppmanas lämna sina hem eftersom stider kommer ske. Det talas om liknande militära interventioner i Syd Kivu som de som gjordes i Nord Kivu i början av året, då rwandesisk arme tilläts in i landet för att tillsammans med kongolesiska armen få ut de rwandesiska rebellgruppen Interhamve. Till skillnad ifrån i norr är Interhamwe mycket mer utspridda i hela provinsen och en insats i Syd Kivu, kommer med största sannolikhet leda till flertalet civila offer.
Det som tog tag i mig i söndags var hur relevant kyrkan kändes. Hur tydligt den tog sig från passiv själasörjare till aktiv samhällsaktör. De tog inte ställning för någon specifik sida i konflikten utan snarast för freden i sig själv. De talade om betydelsen av fred och av att verka för fred. Att söka frid i hjärtat och orden de talade ingöt tro och hopp i människor. De talade om Jesus som under palmsöndagen red in i Jesusalem som en bild av fred och hur hans blotta närvaro gav människorna hopp om en annan verklighet än den de stod i. Det de levde i var inte deras naturliga tillstånd, utan varje människa har rätt till fred.
I östra Kongo har man så länge levt med kriget att det på något sätt blivit del av vardagen. Men man är trött på det. Pastorn bad;”Gud, vi vill inte se mer dödande, det räcker. Vi vill inte se mer sexuellt våld, vi vill inte längre bevittna orättvisor mot vårt folk”. Att då stå i en kyrka som så tydligt sätter ord på det som sker, ger tro på en annan tid på en plats som denna. Kyrkan är inte beroende av internationell närvaro. Den ägs och utgörs av folk från detta land som utan hjälp av den internationella styrkan är det en gräsrotsrörelse mot de destruktiva krafter som sprider död och förstörelse.
I morgon skulle jag åka till Bunyakiri med vår mobila klinik. Bunyakiri är ett område som är svårtillgängligt eftersom man åker genom en national park i vilket flera militära grupper finns. Vi vet också att det sexuella våldet är väldigt utspritt i denna region. En av våra partner uppskattade att ca 15 kvinnor dagligen våldtag, många unga tjejer. Vi vet att det är en verkligehet. Problemet är för dessa kvinnor att kunna ta sig till sjukhuset. Vi åker upp för att etablera kontakt med nya lokala partners, starta en stödgrupp för kvinnor som varit på sjukhuset, lyssna in de direkta behoven.
Under dagen har jag försökt få nyheter om situationen i området. Det lät som om det var möjligt men nu fick jag just ett telefonsamtal om att strider utbrytit på vägen mellan Buakvu och Bunyakiri. Imorgon ska jag återigen ringa mina olika kontakter på OCHA, UNDSS, lokala parters, mfl för att få reda på hur det ligger till.
Jag ska nu bege mig till OCHA för att höra de senaste nyheterna för att sedan ta beslut om vi kan åka imorgon eller inte.
Lördag - Tillbaka efter helikopteräventyr, skojfriska 50-åringar och vackra hollywood stjärnor
Efter nästan tre veckors avbrott är jag alltså tillbaka i Bukavu. Det var en lustig känsla att komma tillbaka. Kanske för att det regnade eller för att det ligger en intensiv arbetsperiod framför... eller bara för att jag inte kommer träffa min Fredrik på tre månader.... troligtvis främst det sistnämnda.
Även om det kändes tungt att komma tillbaka var resan hit en påminnelse om att jag är del i en liten skara utlänningar som lever i en värld där allt på något sätt är möjligt. När jag satte mig på flyget på Bromma hamnade en kollega från Bukavu jämte mig. Vi reste sedan hela vägen till Kigali, Rwanda tillsammans. På flygplatsen i Kigali träffar jag på en man som arbetar för Monuc i Bukavu (FNs militära organ i DRC), vars anställda missat boka hotell och taxi. Jag förbarmar mig över honom och tar med honom i min taxi till hotellet jag ska bo på. Som tack för hjälpen lovar han mig plats i sin bil till Bukavu, en seg 5-timmars-resa, vilket jag tacksamt går med på.
Följande morgon visar det sig att hans kollegor bokat in honom på en FN helikopter vilket det är omöjligt för civila att åke med på. Något missnöjd börjar jag försöka få tag på en taxi tidigt på morgonen. Som tur väl är så behöver jag inte leta länge eftersom min vän visar sig ha goda relationer med en högt uppsatt tjänsteman inom Monuc i Kigali. Detta visar sig i sin tur vara en ytterst tillmötesgående man. Samtidigt som han gör allt få att få mig på helikoptern skämtar han outrättligt med allt och alla, något han anser nödvändigt eftersom det är 1 april. En surreal känsla av att vara med i the Office smyger sig på när han genom några telefonsamtal arrangerar ett möte mellan chefen för Kigalis internationella flygplats och dennes närmsta medarbetare. Allt detta utspelar sig framför en grupp lite uppspelt, nervöst fnittrande män i medelåldern... och så jag naturligtvis.
Hur som helst så lyckas han otroligt nog få fram ett tillstånd för mig att åka i en av FNs helikoptrar (något som alltså är så gott som omöjligt i FNs byråkratiska värld) och samtidigt få en träff med den amerikanska skåderspeleskan Charliz Theron som är påväg tillbaka efter ett besök på Panzisjukhuet! Vilken vacker kvinna! Även om det ibland kan kännas ytligt med kända människors engagemang i globala frågor ger det trots allt uppmärksamhet till komplexa verkligheter. Det kändes som om ms Theron tagit in det som sagts och de hon fått möta på ett bra sätt. Overkligt att få träffa henne, men ändå helt i linje med vad som kan hända en helt vanlig dag i denna del av världen. En plats som just nu väntar på nästa vulkanutbrott rent bokstavligt talat men även krasst politiskt eftersom rebellgrupper omgrupperas och nya militära operationer förbereds. Ryktet säger att stider ska bryta ut på onsdag...
Men det tar vi en annan dag. Just nu vill jag bara förundras över alla fnissiga män i 50-år åldern, helikopteräventyr och amerikanska skådespeleskor...
Även om det kändes tungt att komma tillbaka var resan hit en påminnelse om att jag är del i en liten skara utlänningar som lever i en värld där allt på något sätt är möjligt. När jag satte mig på flyget på Bromma hamnade en kollega från Bukavu jämte mig. Vi reste sedan hela vägen till Kigali, Rwanda tillsammans. På flygplatsen i Kigali träffar jag på en man som arbetar för Monuc i Bukavu (FNs militära organ i DRC), vars anställda missat boka hotell och taxi. Jag förbarmar mig över honom och tar med honom i min taxi till hotellet jag ska bo på. Som tack för hjälpen lovar han mig plats i sin bil till Bukavu, en seg 5-timmars-resa, vilket jag tacksamt går med på.
Följande morgon visar det sig att hans kollegor bokat in honom på en FN helikopter vilket det är omöjligt för civila att åke med på. Något missnöjd börjar jag försöka få tag på en taxi tidigt på morgonen. Som tur väl är så behöver jag inte leta länge eftersom min vän visar sig ha goda relationer med en högt uppsatt tjänsteman inom Monuc i Kigali. Detta visar sig i sin tur vara en ytterst tillmötesgående man. Samtidigt som han gör allt få att få mig på helikoptern skämtar han outrättligt med allt och alla, något han anser nödvändigt eftersom det är 1 april. En surreal känsla av att vara med i the Office smyger sig på när han genom några telefonsamtal arrangerar ett möte mellan chefen för Kigalis internationella flygplats och dennes närmsta medarbetare. Allt detta utspelar sig framför en grupp lite uppspelt, nervöst fnittrande män i medelåldern... och så jag naturligtvis.
Hur som helst så lyckas han otroligt nog få fram ett tillstånd för mig att åka i en av FNs helikoptrar (något som alltså är så gott som omöjligt i FNs byråkratiska värld) och samtidigt få en träff med den amerikanska skåderspeleskan Charliz Theron som är påväg tillbaka efter ett besök på Panzisjukhuet! Vilken vacker kvinna! Även om det ibland kan kännas ytligt med kända människors engagemang i globala frågor ger det trots allt uppmärksamhet till komplexa verkligheter. Det kändes som om ms Theron tagit in det som sagts och de hon fått möta på ett bra sätt. Overkligt att få träffa henne, men ändå helt i linje med vad som kan hända en helt vanlig dag i denna del av världen. En plats som just nu väntar på nästa vulkanutbrott rent bokstavligt talat men även krasst politiskt eftersom rebellgrupper omgrupperas och nya militära operationer förbereds. Ryktet säger att stider ska bryta ut på onsdag...
Men det tar vi en annan dag. Just nu vill jag bara förundras över alla fnissiga män i 50-år åldern, helikopteräventyr och amerikanska skådespeleskor...
Thursday, March 19, 2009
Studiebesök på Balkan
Sedan i måndags befinner jag mig i Bosnien. Det är första delen på ett utbyte mellan PMUs projekt på Panzisjukhuset och med kvinnoorganisationer på Balkan som samarbetar med svenska Kvinna till Kvinna.
Otoligt spännande och intressant. Det finns flera likheter mellan länderna och det svårigheter de fått utstå och därav flera erfarenheter att dela.
Panzisjuhuset och PMUs projekt med kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, får ständigt besök av "experter" på sexuellt våld. Det som är gemensamt för dessa besökare är att de alltid kommer från USA eller Västeuropa. Här får vi möta "experter" som talar av egen erfarenhet. Som talar från ett innifrån perspektiv och det är nytt och otroligt intressant.
Fortsättning följer...
Otoligt spännande och intressant. Det finns flera likheter mellan länderna och det svårigheter de fått utstå och därav flera erfarenheter att dela.
Panzisjuhuset och PMUs projekt med kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, får ständigt besök av "experter" på sexuellt våld. Det som är gemensamt för dessa besökare är att de alltid kommer från USA eller Västeuropa. Här får vi möta "experter" som talar av egen erfarenhet. Som talar från ett innifrån perspektiv och det är nytt och otroligt intressant.
Fortsättning följer...
Sunday, March 15, 2009
8 mars - fest med Pak Batt, Shukuru & Co.
Än en gång sitter jag här och förundras över dessa olika världar, jag plötsligt får tillgång till.
Jag kom just hem från en middag på SydKivu bridagen med den pakistanska batallionen den sk. Pak Batt. Det var en avskedsmiddag som jag blivit inbjuden till eftersom jag fått dem att åter donera mat till kvinnorna i projektet. Avskedsmiddagen var för att den nuvarande batallionen avslutat sitt uppdrag. Det var mingel med cheferna för de olika FN organen, högt uppsatta militärer samt några representanter från civil samhället. Efter minglandet var det utsökt pakistansk middag accompanjerad med toner från säckpipor så höga, så vi inte hörde oss själva tänka. Det var naturligtvis högtravande tal och därefter dans! General Imtiaz försökte få mig att lova honom en dans i början av kvällen. Jag tyckte det hela lät märkligt eftersom flera av generalerna inte ens får ta mig i handen eftersom jag är kvinna,,,, men mycket riktigt efter maten bjöd orkesterna av säckpipor upp till dans och general Imtiaz var en av de första på dansgolvet. Plöstligt var alla män, av såväl hög som låg rank indragna i en dansuppvisning som slutade i att man hissade upp varandra i luften.
Hela grejen, att dessa höga generaler som oftast är så propra dansar okontrollerbart och kastar upp varandra i luften var en sådan syn. Plötsligt kommer general Imtiaz fram till mig och säger (tänk pakistansk dialekt) ”Now Maria, now its time for you. What do you choose, a jump in the air or dancing with me?”. Skräckslagen drar han ut mig mitt i cirklen av runt 100 män och sedan ska jag försöka härma General Imtzars ryckiga rörelser. Jubel... Jag blir modigar och modigare och ska precis dra igång med mina mama moves, när jag kommer på att detta är muslimska män vilka som sagt inte får röra mig på grund av att jag är kvinna. Kanske lite för magstarkt med svängande kongohöfter...
Vilken kväll, det var så oväntat. Jag älskar fest och vet att om min älskade mormor levde skulle hon njutit av mina berättelse. Hon var kvinnan som älskade kalas, av dess alla slag.
I lördags var jag på en annan slags fest. Mer svängande höfter och mindre dyr parfym. I lördags firade jag och mina Panzikompisar internationella kvinnodagen med fest. För mig har denna dag mest varit en dag att minnas kampen vi kvinnor gemensamt delar. Det centrala har just varit denna kamp och de orättvisor vi utsätts för. I ett samhälle som detta där orättvisorna mellan man och kvinna får omänskliga konsekvenser, så kommer inte kampen i centrum. Istället kommer firar man kvinnans unika egenskaper och hela hennes varelse. Du får presenter och alla önskar dig en ”bonne fete”.
När jag kom hem från jobbet i fredags hade jag fått ett kort och ett par vita inneskor skor. Jag vet att kvinnan som gav mig det inte har mycket pengar men väljer ändå att lägga det på mig för att fira min kvinnlighet. Vilket förändrar världen mest? Att tala om kampen eller fira det unika? Säkert båda två men för min del påmindes jag än en gång av hur tungt 8 mars känts i Sverige, belastat av ett måsten och av ilska. Varför måste man utgå från att världen är så svart.
Många undrar hur jag orkar vara på Panzi och jag svarar varje gång att det inte är ett offer. Det är uppmuntran, styrka och glädje som möter mig, varje dag.
När jag idag satt och talade med Dr Mukwege på hans kontor förklarade han för mig hur mycket han lärt sig av kvinnorna han möter varje dag. Det är inte de stora handligarna som främst förändrar dessa kvinnors liv. Det är de små handlingarna av kärlek vi delar, menade han. När jag sätter mig vid dem, de som av samhället kastats ut på grund av att de luktar illa, så ger jag dem värdigheten tillbaka. När jag rör vid deras kinder så visar jag att jag vill vara nära dem. När klär mig som dem och äter med dem så är de inte längre offer utan en kvinna bland andra kvinnor. Små saker men som förändrar allt.
Dr Mukwege talar om hur det är dessa kvinnor som ger honom kraften att orka möta obeskrivbara handlingar dag efter dag. Det är de som driver honom att bli bättre och bättre, mer och mer skicklig i sitt yrke.
Jag förstå honom, för dessa kvinnor får mig att vilja bli bättre. De får mig att vilja ge mer av mig själv varje dag. För jag märker att bara vara jag i detta sammanhang, det räcker. Det räcker mer än nog och då vill jag bara vara mer och mer mig själv. Vem vill inte det om det räcker för att förändra världen.
Jag kom just hem från en middag på SydKivu bridagen med den pakistanska batallionen den sk. Pak Batt. Det var en avskedsmiddag som jag blivit inbjuden till eftersom jag fått dem att åter donera mat till kvinnorna i projektet. Avskedsmiddagen var för att den nuvarande batallionen avslutat sitt uppdrag. Det var mingel med cheferna för de olika FN organen, högt uppsatta militärer samt några representanter från civil samhället. Efter minglandet var det utsökt pakistansk middag accompanjerad med toner från säckpipor så höga, så vi inte hörde oss själva tänka. Det var naturligtvis högtravande tal och därefter dans! General Imtiaz försökte få mig att lova honom en dans i början av kvällen. Jag tyckte det hela lät märkligt eftersom flera av generalerna inte ens får ta mig i handen eftersom jag är kvinna,,,, men mycket riktigt efter maten bjöd orkesterna av säckpipor upp till dans och general Imtiaz var en av de första på dansgolvet. Plöstligt var alla män, av såväl hög som låg rank indragna i en dansuppvisning som slutade i att man hissade upp varandra i luften.
Hela grejen, att dessa höga generaler som oftast är så propra dansar okontrollerbart och kastar upp varandra i luften var en sådan syn. Plötsligt kommer general Imtiaz fram till mig och säger (tänk pakistansk dialekt) ”Now Maria, now its time for you. What do you choose, a jump in the air or dancing with me?”. Skräckslagen drar han ut mig mitt i cirklen av runt 100 män och sedan ska jag försöka härma General Imtzars ryckiga rörelser. Jubel... Jag blir modigar och modigare och ska precis dra igång med mina mama moves, när jag kommer på att detta är muslimska män vilka som sagt inte får röra mig på grund av att jag är kvinna. Kanske lite för magstarkt med svängande kongohöfter...
Vilken kväll, det var så oväntat. Jag älskar fest och vet att om min älskade mormor levde skulle hon njutit av mina berättelse. Hon var kvinnan som älskade kalas, av dess alla slag.
I lördags var jag på en annan slags fest. Mer svängande höfter och mindre dyr parfym. I lördags firade jag och mina Panzikompisar internationella kvinnodagen med fest. För mig har denna dag mest varit en dag att minnas kampen vi kvinnor gemensamt delar. Det centrala har just varit denna kamp och de orättvisor vi utsätts för. I ett samhälle som detta där orättvisorna mellan man och kvinna får omänskliga konsekvenser, så kommer inte kampen i centrum. Istället kommer firar man kvinnans unika egenskaper och hela hennes varelse. Du får presenter och alla önskar dig en ”bonne fete”.
När jag kom hem från jobbet i fredags hade jag fått ett kort och ett par vita inneskor skor. Jag vet att kvinnan som gav mig det inte har mycket pengar men väljer ändå att lägga det på mig för att fira min kvinnlighet. Vilket förändrar världen mest? Att tala om kampen eller fira det unika? Säkert båda två men för min del påmindes jag än en gång av hur tungt 8 mars känts i Sverige, belastat av ett måsten och av ilska. Varför måste man utgå från att världen är så svart.
Många undrar hur jag orkar vara på Panzi och jag svarar varje gång att det inte är ett offer. Det är uppmuntran, styrka och glädje som möter mig, varje dag.
När jag idag satt och talade med Dr Mukwege på hans kontor förklarade han för mig hur mycket han lärt sig av kvinnorna han möter varje dag. Det är inte de stora handligarna som främst förändrar dessa kvinnors liv. Det är de små handlingarna av kärlek vi delar, menade han. När jag sätter mig vid dem, de som av samhället kastats ut på grund av att de luktar illa, så ger jag dem värdigheten tillbaka. När jag rör vid deras kinder så visar jag att jag vill vara nära dem. När klär mig som dem och äter med dem så är de inte längre offer utan en kvinna bland andra kvinnor. Små saker men som förändrar allt.
Dr Mukwege talar om hur det är dessa kvinnor som ger honom kraften att orka möta obeskrivbara handlingar dag efter dag. Det är de som driver honom att bli bättre och bättre, mer och mer skicklig i sitt yrke.
Jag förstå honom, för dessa kvinnor får mig att vilja bli bättre. De får mig att vilja ge mer av mig själv varje dag. För jag märker att bara vara jag i detta sammanhang, det räcker. Det räcker mer än nog och då vill jag bara vara mer och mer mig själv. Vem vill inte det om det räcker för att förändra världen.
Monday, March 2, 2009
FNs generalsekreterare Ban Ki Moon till Panzi- installt??!!!
Nu har det nastan gatt en manad sedan jag skrev nagot. Det beror inte pa att det inte hant nagot utan snarare pa att det varit pa tok for mycket. Vi hade ett statsbesok, tva forskningsinstitut av olika slag, det ena fran Harvard och den andra fran ett tyskt universitet, flera journalister, akutinsatser i territoriet Bunyakiri, ECHO-konsulter, utbildning av var personal samt planerat besok av FNs generalsekreterare mr Ban Ki Moon
Det senare skulle ga av stapeln i lordags. Detta gjorde forra veckan smatt overklig. Raknade hur manga sekunder det skulle ta att ga fran Dr Mukweges kontor till operationssalen, sprang runt och kollade om trappan var reparerad for att vara saker pa att inte Ban Ki Moons fru skulle ramla, hade otaliga moten med FNs pakistanska battalion(Pak Batt), nastan lika manga moten med Monuc, vilka var ansvariga for besoket, skrev flertalet tal som skulle hallas infor generalsekreteraren, forsokte overtyga sakerhetspolisen om att de inte skulle behova ha 35 tungt bevapnade soldater runt omradet dar kvinnorna sitter och ater och umgas (med tanke pa att de flesta just blivit valdtagna av man i liknande munderingar..)etc etc. Det var en tokig vecka och nar sa fredags morgonen kom vaknade jag som i en dvala. Efter fem minuter i semivaket tillstand far ett sms fran Monuc i vilket det star att Ban Ki Moons besok blivit installt pa grund av daligt vader!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! What!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Forsta kanslan var nog trots allt befrielse, eftersom jag var sa trott efter alla forberedelser. Nar det sedan gar nagra timmar inser jag sa smatt att jag missat ett historiskt mote i mitt lilla liv. Det skulle ha varit jag, Dr Mukwege och mr Ban i en alldeles unik timme. Nu blev det istallet jag och hela Pak Batt pa lunch. Jag och min kompis Shannon, WFPs kontorschef i SydKivu, blev stand in for mr Ban pa den bankett de forberett till hans ara. Det var i sig en upplevelse. De enda kvinnorna pa en militarforlaggning med ett hundratal kinesiska och pakistanska generaler. Men anda... inte ens vi i all var glans kan jamforas med mr Bans stiliga uppenbarelse....
Tror egentligen att jag bara var for trott for det hela. Den senaste manaden har som sagt varit extremt intensiv med en mangder besok samt strategiska beslut for vart arbete. Pa grund av de politiska besluten i NordKivu har internflyktingar flytt over till SydKivu och likadant har dem de flyr gjort. Territoriet Bunyakiri ar drabbat pa flera satt. En kollega fran en NGO visade mig listor hon fatt fran halsokliniker i omradet. Pa listorna fanns hundratals namn pa kvinnor som under 2008 anmalt sexuella overgrepp. Flertalet av dem var minderariga flickor. I forra veckan kom det en 9 arig flicka till oss pa sjukhuset. Hon hade blivit utsatt for sa grovt vald att det var omojligt att operera henne pa ett par veckor.
Vi har bestamt oss for att lagga de flesta av vara externa aktiviteter mot norr och da framst Bunyakiri och Kalonge. Imorgon aker var mobila klink for forsta gangen pa valdigt lang tid till Bunyakiri. Jag ber till Gud att inget hander dem och att de kan komma i kontakt med ratt organisationer och personer sa att vi verkligen kan na de mest behovande. Att leva i Kongo ar verkligen att slangas mellan varldar, och jag tror att jag skulle behova ett litet avbrott fran dessa kast, atminstonde for en vecka.
Det senare skulle ga av stapeln i lordags. Detta gjorde forra veckan smatt overklig. Raknade hur manga sekunder det skulle ta att ga fran Dr Mukweges kontor till operationssalen, sprang runt och kollade om trappan var reparerad for att vara saker pa att inte Ban Ki Moons fru skulle ramla, hade otaliga moten med FNs pakistanska battalion(Pak Batt), nastan lika manga moten med Monuc, vilka var ansvariga for besoket, skrev flertalet tal som skulle hallas infor generalsekreteraren, forsokte overtyga sakerhetspolisen om att de inte skulle behova ha 35 tungt bevapnade soldater runt omradet dar kvinnorna sitter och ater och umgas (med tanke pa att de flesta just blivit valdtagna av man i liknande munderingar..)etc etc. Det var en tokig vecka och nar sa fredags morgonen kom vaknade jag som i en dvala. Efter fem minuter i semivaket tillstand far ett sms fran Monuc i vilket det star att Ban Ki Moons besok blivit installt pa grund av daligt vader!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! What!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Forsta kanslan var nog trots allt befrielse, eftersom jag var sa trott efter alla forberedelser. Nar det sedan gar nagra timmar inser jag sa smatt att jag missat ett historiskt mote i mitt lilla liv. Det skulle ha varit jag, Dr Mukwege och mr Ban i en alldeles unik timme. Nu blev det istallet jag och hela Pak Batt pa lunch. Jag och min kompis Shannon, WFPs kontorschef i SydKivu, blev stand in for mr Ban pa den bankett de forberett till hans ara. Det var i sig en upplevelse. De enda kvinnorna pa en militarforlaggning med ett hundratal kinesiska och pakistanska generaler. Men anda... inte ens vi i all var glans kan jamforas med mr Bans stiliga uppenbarelse....
Tror egentligen att jag bara var for trott for det hela. Den senaste manaden har som sagt varit extremt intensiv med en mangder besok samt strategiska beslut for vart arbete. Pa grund av de politiska besluten i NordKivu har internflyktingar flytt over till SydKivu och likadant har dem de flyr gjort. Territoriet Bunyakiri ar drabbat pa flera satt. En kollega fran en NGO visade mig listor hon fatt fran halsokliniker i omradet. Pa listorna fanns hundratals namn pa kvinnor som under 2008 anmalt sexuella overgrepp. Flertalet av dem var minderariga flickor. I forra veckan kom det en 9 arig flicka till oss pa sjukhuset. Hon hade blivit utsatt for sa grovt vald att det var omojligt att operera henne pa ett par veckor.
Vi har bestamt oss for att lagga de flesta av vara externa aktiviteter mot norr och da framst Bunyakiri och Kalonge. Imorgon aker var mobila klink for forsta gangen pa valdigt lang tid till Bunyakiri. Jag ber till Gud att inget hander dem och att de kan komma i kontakt med ratt organisationer och personer sa att vi verkligen kan na de mest behovande. Att leva i Kongo ar verkligen att slangas mellan varldar, och jag tror att jag skulle behova ett litet avbrott fran dessa kast, atminstonde for en vecka.
Wednesday, February 4, 2009
Om att dö fast ändå leva
I morse kom det ett sms till vårt kontor. Det var från en vän till kvinnan som jag nämnde om i bloggen precis innan jul. Kkvinnan som genom våldtäkt blev gravid och födde ett svårt handikappat barn.
I smset stod det att hennes barn natten till idag somnat in för att inte vakna upp igen.
Jag träffade mamman på mitt kontor i måndags och förklarade då för henne att vi inte kunde hjälpa henne och hennes barn mer. Vi har inte de ekonomiska möjligheterna att ge hennes barn den sjukvård som krävs. Hon tog det tillsynes lungt men jag såg hur halspulsådern slog snabbare och snabbare.
När hon satt där med barnet i famnen undrade jag om vi verkligen gjort rätt. Vi kunde ju i och för sig inte säga något annat... men det var så märkligt att ha ett litet hjälplöst liv framför sig, som man bestämmer sig för att inte hjälpa. Jag tittade in i hans ögon och rörde vid hans kind. Ett liv som jag kunde påverka på ett mer konkret sätt än jag någonsin tidigare kunnat göra. Vilken rätt hade jag att säga det jag sa? Jag vet ju att det är rätt beslut, rent logiskt men känslomässigt... det är en annan sak.
Nu fick vi alltså beskedet att detta lilla barn dött och det beror troligtvis på att det fick avbryta den behandling som påbörjats.
Mamma och son kom till sjukhuset i förra veckan eftersom barnet var blivit svårt sjukt i malaria. Det lades in på intensivavdelningen och behandlades men det verkade inte hjälpa barnet. Behandligen riktade sig inte till barnets mer komplicerade behov, de operationer som skulle krävas för att det skulle överleva längre än ytterligare något år.
Nu har barnets själ blivit befriad från sitt mänskliga lidande, och kanske det var det mest barmhärtiga som kunde ske. Det känns ändå märkligt att jag så nyligen satt vid dess sida och funderade över detta lilla livs slumpartade koppling till just mig.
För mig är detta en av de mest smärtsamma bilderna av människans egoistiska strävan efter rikedom. Ett barn som blivit till i ett krig där ekonomiska intressen i väst styr och influerar beslut som resulterar i situationer som den som utspelades sig i mitt kontor i måndags, ett litet oskyldigt barn till en älsknde mamma med bara några få timmar kvar att leva.
I smset stod det att hennes barn natten till idag somnat in för att inte vakna upp igen.
Jag träffade mamman på mitt kontor i måndags och förklarade då för henne att vi inte kunde hjälpa henne och hennes barn mer. Vi har inte de ekonomiska möjligheterna att ge hennes barn den sjukvård som krävs. Hon tog det tillsynes lungt men jag såg hur halspulsådern slog snabbare och snabbare.
När hon satt där med barnet i famnen undrade jag om vi verkligen gjort rätt. Vi kunde ju i och för sig inte säga något annat... men det var så märkligt att ha ett litet hjälplöst liv framför sig, som man bestämmer sig för att inte hjälpa. Jag tittade in i hans ögon och rörde vid hans kind. Ett liv som jag kunde påverka på ett mer konkret sätt än jag någonsin tidigare kunnat göra. Vilken rätt hade jag att säga det jag sa? Jag vet ju att det är rätt beslut, rent logiskt men känslomässigt... det är en annan sak.
Nu fick vi alltså beskedet att detta lilla barn dött och det beror troligtvis på att det fick avbryta den behandling som påbörjats.
Mamma och son kom till sjukhuset i förra veckan eftersom barnet var blivit svårt sjukt i malaria. Det lades in på intensivavdelningen och behandlades men det verkade inte hjälpa barnet. Behandligen riktade sig inte till barnets mer komplicerade behov, de operationer som skulle krävas för att det skulle överleva längre än ytterligare något år.
Nu har barnets själ blivit befriad från sitt mänskliga lidande, och kanske det var det mest barmhärtiga som kunde ske. Det känns ändå märkligt att jag så nyligen satt vid dess sida och funderade över detta lilla livs slumpartade koppling till just mig.
För mig är detta en av de mest smärtsamma bilderna av människans egoistiska strävan efter rikedom. Ett barn som blivit till i ett krig där ekonomiska intressen i väst styr och influerar beslut som resulterar i situationer som den som utspelades sig i mitt kontor i måndags, ett litet oskyldigt barn till en älsknde mamma med bara några få timmar kvar att leva.
Sunday, January 25, 2009
Politisk cirkus
Det politiska spelet i denna del av världen får en att med jämna mellanrum tappa hakan. Ibland undrar jag om allt man ser egentligen är en enda stor illusion. Allianser som för två veckor sedan var helt omöjliga är helt plötsligt den nya given. För de flesta verkar det som just nu sker i Kivuprovinsen och Rwanda helt obegripligt. Teorierna är många och konspirationsteorierna än fler. För de flesta är det som sagt helt obegripligt men troligtvis finns det åtminstonde tre personer för vilka detta är helt glasklart. Resten springer runt i cirklar som yra höns. Jag var idag på OCHAs (FNs samordningsorgan) säkerhetsmöte för att få lite klarhet i de senaste dagarnas händelser. Det enda som blev tydligt var att vi just nu befinner oss i en mycket spänd politisk situation men förutom det verkar det vara svårt att få klarhet.
Det har dessutom skett ett antal kidnappningar av utländsk personal. I början av veckan befann sig Fredrik och jag i Goma. En kväll vid middagen satt vi jämte ett sällskap med bland annat civil personal från MONUC (FNs millitära styrka) och internationella diplomater. Det är en grupp som arbetar med en stabiliseringsplan i området. De planerade en resa till SydKivu. Igår fick jag reda på att det bland annat var de som blivit kidnappade. De flesta av dem har nu släppts förutom två, varav en jag känner. Märkligt.
Det som skett i korthet är att den kongolesiska regeringen gått med på att låta rwandesiska trupper gå in i landet och tillsammans med den kongolesiska armen och den rwandesiska (tutsi)rebellstyrkan CNDP, jaga ut hutumilisen Interhamve ur Kongo. Interhamve är en rwandesisk rebellgrupp som flydde från Rwanda efter folkmorden 1994, eftersom de anklagades för merparten av de bestialiska handligar som begicks.
Frågan är dock vad som kommer att hända när du har 4000 - 7000 rwandesiska militärer på kongolesisk mark, inbjudna av Kongos regering. Någon talade om det som en trojansk häst. När de nu är inne kommer de att försöka lägga beslag på Kivuprovinserna? Vilken är deras egentliga agenda?
Vad som är klart är att det sexuella våldet förväntas öka. Vi försöker nu kartlägga vilka platser som kommer bli värst drabbade för att kunna lägga upp vårt arbete. Vi har en mobil klinik som vi sänder ut till svårtillgängliga områden. På grund av problem med finansiärer har den inte fungerat bra men till nästa vecka hoppas vi att den ska påbörja sina aktiviteter igen. Första resan blir norr ut, mot Goma.
Friday, January 16, 2009
African of the Year - Dr Denis Mukwege
I onsdags eftermiddag fick jag ett telefonsamtal från en radiostation i Sydafrika. Jag trodde det var ett skämt eftersom de sökte någon som kunde hjälpa dem komma i kontakt med the African of the Year, Dr Denis Mukwege.
Vår läkare har under de senaste två månaderna fått tre internationellt erkända pris, FNs pris för Mänskliga Rättigheter, Den svenska arbetarrörlsens Olof Palme pris och nu ett pris från en Nigeriansk tidning- African of the Year.
Läs mer på BBCs hemsida http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/7828027.stm
Lika många pris som läkaren mottagit, lika många kvinnor har dött i vårt projekt sedan januari började. Tre kvinnor i olika åldrar, från olika områden har under den senaste veckorna fått lämna detta liv. Gemensamt var att de alla blivit utsatta för sexuellt våld och genom det fått hiv.
Dr Mukwege säger i BBC artikeln att han hoppas att dessa pris kan ge uppmärksamhet till sitationen för kvinnorna i Östra Kongo.
Igår var jag i Walungu, en plats ett par timmar utanför Bukavu. Vi var där för att starta upp stödgrupper för kvinnor som varit på Panzi sjukhuset. Den största utmaningen för kvinnor när de lämnar sjukhuset är att komma hem. Även om det sexuella våldet inte är någon nyhet eller något som enbart ett fåtal utsatts för, finns det ett stort stigma runt det. Ett stigma som gör att kvinnorna marginaliseras från övrig aktivitet i samhället. Genom dessa stödgrupper (som också ska bestå av kvinnor inte utsatta för sexuellt våld) kan man diskutera gemensamma utmaningar och förhoppningsvis också hitta sätt att finna nya sätt att försörja sig på. Det kommer att finnas med en komponent av mikrokrediter.
Som alltid när jag kommer utanför Bukavu slås jag av hur lite de internationella aktörerna kan påverka verkligeheten. Det är kongoleser som kan och ska implimentera diverse insatser, och de gör det också. Jag mötte en av våra lokala partner och imponerades verkligen av det arbete som sker. Uppmuntrande mitt i all misär. Det är verkligen så att trauma och tragedier tar fram det bästa i människor.
När jag häromdagen läste klart Tim Burtons bok Blood River blev jag så irriterad över den svarta bild som målas av DRC. Det är klart att det är svart och förfärligt men det finns samtidigt otroligt många människor som ger sina liv för att förändra den situation som råder. Jag försöker hålla mina ögon på dem när jag hör om alla bestialiska handligar som utförs här. Det är inte den enda sanningen, det finns en motståndsrörelse!
Vår läkare har under de senaste två månaderna fått tre internationellt erkända pris, FNs pris för Mänskliga Rättigheter, Den svenska arbetarrörlsens Olof Palme pris och nu ett pris från en Nigeriansk tidning- African of the Year.
Läs mer på BBCs hemsida http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/7828027.stm
Lika många pris som läkaren mottagit, lika många kvinnor har dött i vårt projekt sedan januari började. Tre kvinnor i olika åldrar, från olika områden har under den senaste veckorna fått lämna detta liv. Gemensamt var att de alla blivit utsatta för sexuellt våld och genom det fått hiv.
Dr Mukwege säger i BBC artikeln att han hoppas att dessa pris kan ge uppmärksamhet till sitationen för kvinnorna i Östra Kongo.
Igår var jag i Walungu, en plats ett par timmar utanför Bukavu. Vi var där för att starta upp stödgrupper för kvinnor som varit på Panzi sjukhuset. Den största utmaningen för kvinnor när de lämnar sjukhuset är att komma hem. Även om det sexuella våldet inte är någon nyhet eller något som enbart ett fåtal utsatts för, finns det ett stort stigma runt det. Ett stigma som gör att kvinnorna marginaliseras från övrig aktivitet i samhället. Genom dessa stödgrupper (som också ska bestå av kvinnor inte utsatta för sexuellt våld) kan man diskutera gemensamma utmaningar och förhoppningsvis också hitta sätt att finna nya sätt att försörja sig på. Det kommer att finnas med en komponent av mikrokrediter.
Som alltid när jag kommer utanför Bukavu slås jag av hur lite de internationella aktörerna kan påverka verkligeheten. Det är kongoleser som kan och ska implimentera diverse insatser, och de gör det också. Jag mötte en av våra lokala partner och imponerades verkligen av det arbete som sker. Uppmuntrande mitt i all misär. Det är verkligen så att trauma och tragedier tar fram det bästa i människor.
När jag häromdagen läste klart Tim Burtons bok Blood River blev jag så irriterad över den svarta bild som målas av DRC. Det är klart att det är svart och förfärligt men det finns samtidigt otroligt många människor som ger sina liv för att förändra den situation som råder. Jag försöker hålla mina ögon på dem när jag hör om alla bestialiska handligar som utförs här. Det är inte den enda sanningen, det finns en motståndsrörelse!
Saturday, January 10, 2009
Lugn lördagsmorgon i Bukavu
Kom tillbaka till Bukavu efter två veckors semester. Insåg när jag kom tillbaka hur mycket jag behövde komma här ifrån. Samtidigt slog världens orättvisorna mig... igen. Grät lite, torkade tårarna och forsatte sedan signera fakturor.
Jag har med mig min man Fredrik tillbaka till Bukavu. Det är underbart. I onsdags var han med på sjukhuset. Han blev presenterad på vår morgonsamling och sedan tog jag med honom på tur runt på sjukhuset. Alla tog emot honom med öppna armar, inte minst kvinnorna. Han blev pussad, kramad, besjungen och välsignad. Varenda man jag kommit med har de trott varit min man, så när nu Fredrik äntligen kom var lyckan stor. Han var lite överväldigad men överlevde.
Han ligger i soffan och läser medan jag skriver detta. Så skönt och så vardagligt. Jag älskar vardag. Han har också blivit accepterad av Betty the Cat, så allt kommer gå bra.
Största kramar från ett (för tillfället) lungt Bukavu
Det har varit mycket att ta tag i nu den första veckan och ytterligare en av kompisarna jag fått i NGO världen lämnar landet idag. Sorgligt men så verkar det vara i detta sammanhang.
Jag har med mig min man Fredrik tillbaka till Bukavu. Det är underbart. I onsdags var han med på sjukhuset. Han blev presenterad på vår morgonsamling och sedan tog jag med honom på tur runt på sjukhuset. Alla tog emot honom med öppna armar, inte minst kvinnorna. Han blev pussad, kramad, besjungen och välsignad. Varenda man jag kommit med har de trott varit min man, så när nu Fredrik äntligen kom var lyckan stor. Han var lite överväldigad men överlevde.
Han ligger i soffan och läser medan jag skriver detta. Så skönt och så vardagligt. Jag älskar vardag. Han har också blivit accepterad av Betty the Cat, så allt kommer gå bra.
Största kramar från ett (för tillfället) lungt Bukavu
Subscribe to:
Posts (Atom)