Ny vecka, nya möjligheter

Måndagsmorgonen började bra med en stor kram från en av kvinnorna från projektet. Det är ju alltid skönt att komma till en plats där folk tycker om en och välkomnar med kramar och pussar.

Därefter började cirkusen. Vi skulle sända iväg den mobila kliniken till Shabunda, ett distrikt i nordvästra delarna av Syd Kivu där det just nu sker en ökad militär mobilisering och återkommande rapporter om övergrepp mot lokal befolkningen, däribland en snabb ökning av det sexuella våldet. Kliniken ska dit för att förse hjälpa kvinnor som annars inte har tillgång till sjukvård, men också för att utvärdering av den generalla situationen för att se vilka åtgärder vi på sjukhuset bör vidta.

Teamet kom ej i tid, vilket man ju aldrig gör i denna del av världen, och när de väl kom var jag den arga chefen som hysteriskt drev på arbetet så de skulle hinna med flyget som skulle ta dem till Shabunda. När de slutligen kom iväg var det dags för nästa uppgift, vilket var ett besök av en en grupp journalister vilken ville dokumentera arbetet vi gör i vårt projekt. Än en gång fick jag argumentera för varför jag inte vill att de ska filma kvinnorna. Jag förstår inte att det är så svårt att förstå för journalister. Det löste sig till slut och alla var glada och nöjda, men för mig personligen börjar det verkligen bli uttröttande detta argumenterande och bristen på förståelse. Hmmm... det enda som egentligen är skönt att slippa när jag lämnar projektet.

Efter ett par timmars samtal och rundvisning, var det dags för administrativa ärrende av olika slag och uppföljning av tidigare givna uppgifter till mina kollegor. När jag gick runt till de olika avdelningarna visade det sig att det trots det ökade våldet i norra delen av provinsen, inte kommit så många kvinnor än från de delarna. Det brukar vara en fördröjning på ett par veckor, månader innan kvinnorna vågar ge sig till känna. Detta försträkte ytterligare min tes om att vi behöver få än tätare kontakt med internationella aktörer som arbetar ute på landsbygden och har kapaciteten att få hit kvinnorna snabbare.

När de administrativa ärrendena och rundan var klar, väntade projektbeskrivningen för nästa fas. Imorgon ska jag till Goma och till ECHOs regionala kontor. ECHO är vår störta givare i nuläget och de är intresserade av våra tankar inför framtiden.

Ja... det är där jag är just nu. Antar att jag bör fortsätta med det även om det just nu känns mer lockade att ge sig ut i solen och njuta av den nyligen påbörjade torrperioden.