Andra delena av utbytet med Balkan

Sitter här vid min dator, helt slut efter att har lämnat av balkan/sverige-delegationen vid gränsen. I mars genomförde vi första delen av ett utbyte mellan kvinnorättsgrupper på Balkan och personalen på Panzisjukhuset. Nu var det alltså dags för dem att komma till oss.

Efter en hel del förberedelser och oro var de alltså slutligen här. Det har varit en mycket intressant vecka...och tröttsam. Jag har varit på standby för alla möjliga behov 24-7 under veckan. Det var intressanta möten, spännande upplevelser, mycket skratt och många tårar. Samtidigt som det kändes väldigt värdefullt fick det mig att ifrågasätta själva grundtanken. Det kändes som om det rev upp så många gamla sår hos bosnierna som själva utsatts för liknande terror som just nu pågår här. Förstod vi svenskar det när vi organiserade det hela, om vi gjorde det vilken rätt har vi då att dra upp dessa saker. Det är ju en sak om det är två grupper som gått igenom liknande upplevelser och nu lagt dem bakom sig, men här handlar det om två grupper där den ena fortfarande bär på djupa sår och en andra lever mitt i helvetet, och har gjort så de senaste 10 åren.

När vi i onsdags satt tillsammans efter att ha besökt en verksamhet som ger psykosocialt och socioekonomiskt stöd till tonåringar som utsats för våldtäkt, kom flera funderingar och tankar upp. Det var ett mycket känslomässigt laddat samtal som avslutades med en fråga från Wivine (sjuksköteska på Panzi. "Jag undrar bara en sak... Vad har Kongos kvinnor gjort mot världen?"

Mina tårar började strömma när jag hörde henne uttala sin fråga och jag såg hennes uppgivna ansiktsuttryck. Hon är själv en kvinna som utsats för grovt våld och hon kunde inte förstå. Hon bara undrar vad Kongos kvinnor gjort för att förtjäna det öde som blivit deras... Jag grät. Och jag vet inte svaret. Jag ställer mig samma fråga " Vad har Kongos kvinnor gjort, för att förtjäna detta?"