Om att dö fast ändå leva

I morse kom det ett sms till vårt kontor. Det var från en vän till kvinnan som jag nämnde om i bloggen precis innan jul. Kkvinnan som genom våldtäkt blev gravid och födde ett svårt handikappat barn.

I smset stod det att hennes barn natten till idag somnat in för att inte vakna upp igen.

Jag träffade mamman på mitt kontor i måndags och förklarade då för henne att vi inte kunde hjälpa henne och hennes barn mer. Vi har inte de ekonomiska möjligheterna att ge hennes barn den sjukvård som krävs. Hon tog det tillsynes lungt men jag såg hur halspulsådern slog snabbare och snabbare.

När hon satt där med barnet i famnen undrade jag om vi verkligen gjort rätt. Vi kunde ju i och för sig inte säga något annat... men det var så märkligt att ha ett litet hjälplöst liv framför sig, som man bestämmer sig för att inte hjälpa. Jag tittade in i hans ögon och rörde vid hans kind. Ett liv som jag kunde påverka på ett mer konkret sätt än jag någonsin tidigare kunnat göra. Vilken rätt hade jag att säga det jag sa? Jag vet ju att det är rätt beslut, rent logiskt men känslomässigt... det är en annan sak.

Nu fick vi alltså beskedet att detta lilla barn dött och det beror troligtvis på att det fick avbryta den behandling som påbörjats.

Mamma och son kom till sjukhuset i förra veckan eftersom barnet var blivit svårt sjukt i malaria. Det lades in på intensivavdelningen och behandlades men det verkade inte hjälpa barnet. Behandligen riktade sig inte till barnets mer komplicerade behov, de operationer som skulle krävas för att det skulle överleva längre än ytterligare något år.

Nu har barnets själ blivit befriad från sitt mänskliga lidande, och kanske det var det mest barmhärtiga som kunde ske. Det känns ändå märkligt att jag så nyligen satt vid dess sida och funderade över detta lilla livs slumpartade koppling till just mig.

För mig är detta en av de mest smärtsamma bilderna av människans egoistiska strävan efter rikedom. Ett barn som blivit till i ett krig där ekonomiska intressen i väst styr och influerar beslut som resulterar i situationer som den som utspelades sig i mitt kontor i måndags, ett litet oskyldigt barn till en älsknde mamma med bara några få timmar kvar att leva.