Sedan i måndags befinner jag mig i Bosnien. Det är första delen på ett utbyte mellan PMUs projekt på Panzisjukhuset och med kvinnoorganisationer på Balkan som samarbetar med svenska Kvinna till Kvinna.
Otoligt spännande och intressant. Det finns flera likheter mellan länderna och det svårigheter de fått utstå och därav flera erfarenheter att dela.
Panzisjuhuset och PMUs projekt med kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, får ständigt besök av "experter" på sexuellt våld. Det som är gemensamt för dessa besökare är att de alltid kommer från USA eller Västeuropa. Här får vi möta "experter" som talar av egen erfarenhet. Som talar från ett innifrån perspektiv och det är nytt och otroligt intressant.
Fortsättning följer...
Thursday, March 19, 2009
Sunday, March 15, 2009
8 mars - fest med Pak Batt, Shukuru & Co.
Än en gång sitter jag här och förundras över dessa olika världar, jag plötsligt får tillgång till.
Jag kom just hem från en middag på SydKivu bridagen med den pakistanska batallionen den sk. Pak Batt. Det var en avskedsmiddag som jag blivit inbjuden till eftersom jag fått dem att åter donera mat till kvinnorna i projektet. Avskedsmiddagen var för att den nuvarande batallionen avslutat sitt uppdrag. Det var mingel med cheferna för de olika FN organen, högt uppsatta militärer samt några representanter från civil samhället. Efter minglandet var det utsökt pakistansk middag accompanjerad med toner från säckpipor så höga, så vi inte hörde oss själva tänka. Det var naturligtvis högtravande tal och därefter dans! General Imtiaz försökte få mig att lova honom en dans i början av kvällen. Jag tyckte det hela lät märkligt eftersom flera av generalerna inte ens får ta mig i handen eftersom jag är kvinna,,,, men mycket riktigt efter maten bjöd orkesterna av säckpipor upp till dans och general Imtiaz var en av de första på dansgolvet. Plöstligt var alla män, av såväl hög som låg rank indragna i en dansuppvisning som slutade i att man hissade upp varandra i luften.
Hela grejen, att dessa höga generaler som oftast är så propra dansar okontrollerbart och kastar upp varandra i luften var en sådan syn. Plötsligt kommer general Imtiaz fram till mig och säger (tänk pakistansk dialekt) ”Now Maria, now its time for you. What do you choose, a jump in the air or dancing with me?”. Skräckslagen drar han ut mig mitt i cirklen av runt 100 män och sedan ska jag försöka härma General Imtzars ryckiga rörelser. Jubel... Jag blir modigar och modigare och ska precis dra igång med mina mama moves, när jag kommer på att detta är muslimska män vilka som sagt inte får röra mig på grund av att jag är kvinna. Kanske lite för magstarkt med svängande kongohöfter...
Vilken kväll, det var så oväntat. Jag älskar fest och vet att om min älskade mormor levde skulle hon njutit av mina berättelse. Hon var kvinnan som älskade kalas, av dess alla slag.
I lördags var jag på en annan slags fest. Mer svängande höfter och mindre dyr parfym. I lördags firade jag och mina Panzikompisar internationella kvinnodagen med fest. För mig har denna dag mest varit en dag att minnas kampen vi kvinnor gemensamt delar. Det centrala har just varit denna kamp och de orättvisor vi utsätts för. I ett samhälle som detta där orättvisorna mellan man och kvinna får omänskliga konsekvenser, så kommer inte kampen i centrum. Istället kommer firar man kvinnans unika egenskaper och hela hennes varelse. Du får presenter och alla önskar dig en ”bonne fete”.
När jag kom hem från jobbet i fredags hade jag fått ett kort och ett par vita inneskor skor. Jag vet att kvinnan som gav mig det inte har mycket pengar men väljer ändå att lägga det på mig för att fira min kvinnlighet. Vilket förändrar världen mest? Att tala om kampen eller fira det unika? Säkert båda två men för min del påmindes jag än en gång av hur tungt 8 mars känts i Sverige, belastat av ett måsten och av ilska. Varför måste man utgå från att världen är så svart.
Många undrar hur jag orkar vara på Panzi och jag svarar varje gång att det inte är ett offer. Det är uppmuntran, styrka och glädje som möter mig, varje dag.
När jag idag satt och talade med Dr Mukwege på hans kontor förklarade han för mig hur mycket han lärt sig av kvinnorna han möter varje dag. Det är inte de stora handligarna som främst förändrar dessa kvinnors liv. Det är de små handlingarna av kärlek vi delar, menade han. När jag sätter mig vid dem, de som av samhället kastats ut på grund av att de luktar illa, så ger jag dem värdigheten tillbaka. När jag rör vid deras kinder så visar jag att jag vill vara nära dem. När klär mig som dem och äter med dem så är de inte längre offer utan en kvinna bland andra kvinnor. Små saker men som förändrar allt.
Dr Mukwege talar om hur det är dessa kvinnor som ger honom kraften att orka möta obeskrivbara handlingar dag efter dag. Det är de som driver honom att bli bättre och bättre, mer och mer skicklig i sitt yrke.
Jag förstå honom, för dessa kvinnor får mig att vilja bli bättre. De får mig att vilja ge mer av mig själv varje dag. För jag märker att bara vara jag i detta sammanhang, det räcker. Det räcker mer än nog och då vill jag bara vara mer och mer mig själv. Vem vill inte det om det räcker för att förändra världen.
Jag kom just hem från en middag på SydKivu bridagen med den pakistanska batallionen den sk. Pak Batt. Det var en avskedsmiddag som jag blivit inbjuden till eftersom jag fått dem att åter donera mat till kvinnorna i projektet. Avskedsmiddagen var för att den nuvarande batallionen avslutat sitt uppdrag. Det var mingel med cheferna för de olika FN organen, högt uppsatta militärer samt några representanter från civil samhället. Efter minglandet var det utsökt pakistansk middag accompanjerad med toner från säckpipor så höga, så vi inte hörde oss själva tänka. Det var naturligtvis högtravande tal och därefter dans! General Imtiaz försökte få mig att lova honom en dans i början av kvällen. Jag tyckte det hela lät märkligt eftersom flera av generalerna inte ens får ta mig i handen eftersom jag är kvinna,,,, men mycket riktigt efter maten bjöd orkesterna av säckpipor upp till dans och general Imtiaz var en av de första på dansgolvet. Plöstligt var alla män, av såväl hög som låg rank indragna i en dansuppvisning som slutade i att man hissade upp varandra i luften.
Hela grejen, att dessa höga generaler som oftast är så propra dansar okontrollerbart och kastar upp varandra i luften var en sådan syn. Plötsligt kommer general Imtiaz fram till mig och säger (tänk pakistansk dialekt) ”Now Maria, now its time for you. What do you choose, a jump in the air or dancing with me?”. Skräckslagen drar han ut mig mitt i cirklen av runt 100 män och sedan ska jag försöka härma General Imtzars ryckiga rörelser. Jubel... Jag blir modigar och modigare och ska precis dra igång med mina mama moves, när jag kommer på att detta är muslimska män vilka som sagt inte får röra mig på grund av att jag är kvinna. Kanske lite för magstarkt med svängande kongohöfter...
Vilken kväll, det var så oväntat. Jag älskar fest och vet att om min älskade mormor levde skulle hon njutit av mina berättelse. Hon var kvinnan som älskade kalas, av dess alla slag.
I lördags var jag på en annan slags fest. Mer svängande höfter och mindre dyr parfym. I lördags firade jag och mina Panzikompisar internationella kvinnodagen med fest. För mig har denna dag mest varit en dag att minnas kampen vi kvinnor gemensamt delar. Det centrala har just varit denna kamp och de orättvisor vi utsätts för. I ett samhälle som detta där orättvisorna mellan man och kvinna får omänskliga konsekvenser, så kommer inte kampen i centrum. Istället kommer firar man kvinnans unika egenskaper och hela hennes varelse. Du får presenter och alla önskar dig en ”bonne fete”.
När jag kom hem från jobbet i fredags hade jag fått ett kort och ett par vita inneskor skor. Jag vet att kvinnan som gav mig det inte har mycket pengar men väljer ändå att lägga det på mig för att fira min kvinnlighet. Vilket förändrar världen mest? Att tala om kampen eller fira det unika? Säkert båda två men för min del påmindes jag än en gång av hur tungt 8 mars känts i Sverige, belastat av ett måsten och av ilska. Varför måste man utgå från att världen är så svart.
Många undrar hur jag orkar vara på Panzi och jag svarar varje gång att det inte är ett offer. Det är uppmuntran, styrka och glädje som möter mig, varje dag.
När jag idag satt och talade med Dr Mukwege på hans kontor förklarade han för mig hur mycket han lärt sig av kvinnorna han möter varje dag. Det är inte de stora handligarna som främst förändrar dessa kvinnors liv. Det är de små handlingarna av kärlek vi delar, menade han. När jag sätter mig vid dem, de som av samhället kastats ut på grund av att de luktar illa, så ger jag dem värdigheten tillbaka. När jag rör vid deras kinder så visar jag att jag vill vara nära dem. När klär mig som dem och äter med dem så är de inte längre offer utan en kvinna bland andra kvinnor. Små saker men som förändrar allt.
Dr Mukwege talar om hur det är dessa kvinnor som ger honom kraften att orka möta obeskrivbara handlingar dag efter dag. Det är de som driver honom att bli bättre och bättre, mer och mer skicklig i sitt yrke.
Jag förstå honom, för dessa kvinnor får mig att vilja bli bättre. De får mig att vilja ge mer av mig själv varje dag. För jag märker att bara vara jag i detta sammanhang, det räcker. Det räcker mer än nog och då vill jag bara vara mer och mer mig själv. Vem vill inte det om det räcker för att förändra världen.
Monday, March 2, 2009
FNs generalsekreterare Ban Ki Moon till Panzi- installt??!!!
Nu har det nastan gatt en manad sedan jag skrev nagot. Det beror inte pa att det inte hant nagot utan snarare pa att det varit pa tok for mycket. Vi hade ett statsbesok, tva forskningsinstitut av olika slag, det ena fran Harvard och den andra fran ett tyskt universitet, flera journalister, akutinsatser i territoriet Bunyakiri, ECHO-konsulter, utbildning av var personal samt planerat besok av FNs generalsekreterare mr Ban Ki Moon
Det senare skulle ga av stapeln i lordags. Detta gjorde forra veckan smatt overklig. Raknade hur manga sekunder det skulle ta att ga fran Dr Mukweges kontor till operationssalen, sprang runt och kollade om trappan var reparerad for att vara saker pa att inte Ban Ki Moons fru skulle ramla, hade otaliga moten med FNs pakistanska battalion(Pak Batt), nastan lika manga moten med Monuc, vilka var ansvariga for besoket, skrev flertalet tal som skulle hallas infor generalsekreteraren, forsokte overtyga sakerhetspolisen om att de inte skulle behova ha 35 tungt bevapnade soldater runt omradet dar kvinnorna sitter och ater och umgas (med tanke pa att de flesta just blivit valdtagna av man i liknande munderingar..)etc etc. Det var en tokig vecka och nar sa fredags morgonen kom vaknade jag som i en dvala. Efter fem minuter i semivaket tillstand far ett sms fran Monuc i vilket det star att Ban Ki Moons besok blivit installt pa grund av daligt vader!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! What!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Forsta kanslan var nog trots allt befrielse, eftersom jag var sa trott efter alla forberedelser. Nar det sedan gar nagra timmar inser jag sa smatt att jag missat ett historiskt mote i mitt lilla liv. Det skulle ha varit jag, Dr Mukwege och mr Ban i en alldeles unik timme. Nu blev det istallet jag och hela Pak Batt pa lunch. Jag och min kompis Shannon, WFPs kontorschef i SydKivu, blev stand in for mr Ban pa den bankett de forberett till hans ara. Det var i sig en upplevelse. De enda kvinnorna pa en militarforlaggning med ett hundratal kinesiska och pakistanska generaler. Men anda... inte ens vi i all var glans kan jamforas med mr Bans stiliga uppenbarelse....
Tror egentligen att jag bara var for trott for det hela. Den senaste manaden har som sagt varit extremt intensiv med en mangder besok samt strategiska beslut for vart arbete. Pa grund av de politiska besluten i NordKivu har internflyktingar flytt over till SydKivu och likadant har dem de flyr gjort. Territoriet Bunyakiri ar drabbat pa flera satt. En kollega fran en NGO visade mig listor hon fatt fran halsokliniker i omradet. Pa listorna fanns hundratals namn pa kvinnor som under 2008 anmalt sexuella overgrepp. Flertalet av dem var minderariga flickor. I forra veckan kom det en 9 arig flicka till oss pa sjukhuset. Hon hade blivit utsatt for sa grovt vald att det var omojligt att operera henne pa ett par veckor.
Vi har bestamt oss for att lagga de flesta av vara externa aktiviteter mot norr och da framst Bunyakiri och Kalonge. Imorgon aker var mobila klink for forsta gangen pa valdigt lang tid till Bunyakiri. Jag ber till Gud att inget hander dem och att de kan komma i kontakt med ratt organisationer och personer sa att vi verkligen kan na de mest behovande. Att leva i Kongo ar verkligen att slangas mellan varldar, och jag tror att jag skulle behova ett litet avbrott fran dessa kast, atminstonde for en vecka.
Det senare skulle ga av stapeln i lordags. Detta gjorde forra veckan smatt overklig. Raknade hur manga sekunder det skulle ta att ga fran Dr Mukweges kontor till operationssalen, sprang runt och kollade om trappan var reparerad for att vara saker pa att inte Ban Ki Moons fru skulle ramla, hade otaliga moten med FNs pakistanska battalion(Pak Batt), nastan lika manga moten med Monuc, vilka var ansvariga for besoket, skrev flertalet tal som skulle hallas infor generalsekreteraren, forsokte overtyga sakerhetspolisen om att de inte skulle behova ha 35 tungt bevapnade soldater runt omradet dar kvinnorna sitter och ater och umgas (med tanke pa att de flesta just blivit valdtagna av man i liknande munderingar..)etc etc. Det var en tokig vecka och nar sa fredags morgonen kom vaknade jag som i en dvala. Efter fem minuter i semivaket tillstand far ett sms fran Monuc i vilket det star att Ban Ki Moons besok blivit installt pa grund av daligt vader!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! What!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Forsta kanslan var nog trots allt befrielse, eftersom jag var sa trott efter alla forberedelser. Nar det sedan gar nagra timmar inser jag sa smatt att jag missat ett historiskt mote i mitt lilla liv. Det skulle ha varit jag, Dr Mukwege och mr Ban i en alldeles unik timme. Nu blev det istallet jag och hela Pak Batt pa lunch. Jag och min kompis Shannon, WFPs kontorschef i SydKivu, blev stand in for mr Ban pa den bankett de forberett till hans ara. Det var i sig en upplevelse. De enda kvinnorna pa en militarforlaggning med ett hundratal kinesiska och pakistanska generaler. Men anda... inte ens vi i all var glans kan jamforas med mr Bans stiliga uppenbarelse....
Tror egentligen att jag bara var for trott for det hela. Den senaste manaden har som sagt varit extremt intensiv med en mangder besok samt strategiska beslut for vart arbete. Pa grund av de politiska besluten i NordKivu har internflyktingar flytt over till SydKivu och likadant har dem de flyr gjort. Territoriet Bunyakiri ar drabbat pa flera satt. En kollega fran en NGO visade mig listor hon fatt fran halsokliniker i omradet. Pa listorna fanns hundratals namn pa kvinnor som under 2008 anmalt sexuella overgrepp. Flertalet av dem var minderariga flickor. I forra veckan kom det en 9 arig flicka till oss pa sjukhuset. Hon hade blivit utsatt for sa grovt vald att det var omojligt att operera henne pa ett par veckor.
Vi har bestamt oss for att lagga de flesta av vara externa aktiviteter mot norr och da framst Bunyakiri och Kalonge. Imorgon aker var mobila klink for forsta gangen pa valdigt lang tid till Bunyakiri. Jag ber till Gud att inget hander dem och att de kan komma i kontakt med ratt organisationer och personer sa att vi verkligen kan na de mest behovande. Att leva i Kongo ar verkligen att slangas mellan varldar, och jag tror att jag skulle behova ett litet avbrott fran dessa kast, atminstonde for en vecka.
Subscribe to:
Posts (Atom)