Tillbaka till säkerheten

Det har gått flera dagar sedan jag kom tillbaka från min resa till Bunyakiri-Hombo och jag borde ha skrivit för länge sedan, men det var för svårt att samla tankarna. Under veckan har jag också haft besök av den amerikanska politikern John Mc Cains fru, Cindy Mc Cain, skåderspelerskan Sienna Miller, frun till Sveriges ambassadör i Iran, samt skällt ut journalister som oanmält en lördag eftermiddag tror sig få tillstånd att intervjua kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Så många tvära kast!

Tillbaka till Bunyakiri-Hombo.Vår mobila klinik åkte upp för att behandla kvinnor och jag följde med för att undersöka på vilket sätt vi som projekt kan förbereda oss för den försämrade humanitära situation som med största sannolikhet kommer uppstå inom kort.

I många sammanhang tycker jag kvinnans roll i Afrika förenklas med tanke på den offerbild som ofta målas upp. I detta fall är dock förenklingarna tyvärr alltför nära sanningen. Det är så brutalt och uppenbart. I januari och februari genomfördes en militär operation i Nord Kivu och ansågs vara en framgång eftersom det gick fredligt till och fler av FDLRs folk återvände till Rwanda (samtidigt ansåg flera kritiker att det snarast varit en politisk än militär aktion, med tanke på hur den utfördes och de politiska behoven av good will som önskads uppnås).

Ur en MR synpunkt var den det motsatta. I Hombo, en stad precis på gränsen till Nord Kivu som vi besökte i torsdags träffade jag en representant för en av de få lokala NGOn som arbetar med sexuellt våld i området. Sedan januari hade siffrorna ökat anmärkningsvärt. Det var flera fall där kvinnorna också utsatts för grov tortyr i samband med våltäkten. Samtliga var genomförda av militära grupper.

Under offensiven i Nord Kivu flydde flera grupperingar av FDLR över gränsen söder ut och befinner sig alltså just nu i Hombo-Bunyakiri territoriet. När nu den kongolesiska armen (FRDC), understödd av Monuc, inom de närmsta dagarna ska starta en offensiv mot FDLR är frågan vem som i praktiken blir den jagade?

FRDC har bristande struktur, vissa militärer har inte blivit betalade på 4 månader och flera av de nyinkallade brigaderna känner inte till terrängen. FDLR å sin sida känner skogarna väldigt väl och har en god organisation. En major vi träffade förklarade att den planerade insatsen inte blir långvarig och frågan är i så fall vilket resultat man tror sig kunna uppnå? Är det hela en politisk charader eller är det kanske trots allt en nödvändig signal till FDLR i ett längre perspektiv? Den fråga som lokalbefolkningen naturligtvis ställer sig och lika så kommer från de få internationella aktörerna i området, är om man i det strategiska spelet tagit med konsekvenserna det får för civil befolkningen och då inte minst kvinnorna. I krig finns det alltid civila offer men om man för politisk vinning är beredd at offra själva stöttepelarna för det enga samhällets struktur, måste man som extern aktör ställa sig kritisk.

Berättelserna jag fick höra är obegripliga. Det handlar om våld, tortyr, exploatering, etc. I förra veckan brändes en by ner till grunden i närheten av Hombo. 4 män och 6 barn mördades och 16 kvinnor våldtogs och torterades brutalt. Kvinnor visade oss fysiska men efter det brutala våldet.

En av FNs civila militär observatörer berättade om återkommande vittnesmål om hur FDLR samlar lokalbefolkningen för att använda dem som en ”mur” mellan sig själv och FRDC. I Hombo såg jag barn bära amunnition för bazookas och andra vapen på huvudet och möttes vart jag än gick av militärer.

Mannen som arbetar med sexuellt våld i Hombo berättade med viskande stämma hur han måste arbeta i hemlighet med stora delar av verksamheten. Förra året brändes hans hus ned och han är rädd för sin egen och för sin familjs skull. Samtidigt kan han inte sluta, han ser kvinnornas ansikten framför sig och måste fortsätta tills det kommer hjälp utifrån.

Allt i ett område som är extremt rikt. Där lokalbefolkningen med lättet hittar mineraler som guld, koltan, koppar, kvicksilver, etc men där det samtidigt inte finns någon elektricitet, rinnande vatten och enda sättet att kommunicera är genom satelittelefon.

När jag åkte därifrån med huvudet och hjärtat fullt av tankar, kände jag mig ändå tacksam över att få vara del i ett projekt som så tydligt svarar på en omänsklig humanitär problematik. I fält och på Panzisjukhuset får jag dagligen se hur skattebetalares pengar och frivilliga gåvor räddar liv. Jag får se hur svensk pingstmission som en gräsrotsrörelse, kan stötta en gräsrotsrörelse i en annan del av världen. Hur jag tack vare de medel som samlats in i Sverige, kan säga till mannen i Hombo, att han inte är ensam.