Kompisarna pa Panzi

Idag gick jag runt pa Panzi och smapratade med lite olika kvinnor. Overallt jag gar ropar nagon mitt namn och vill att jag ska gora mina moves. Haller pa att bli fullfjadrad kongodansos . Jag trivs, jag gor verkligen det. Jag alskar kvinnor och att fa vara del av deras verklighet. Trots all tragedi finns det en konstant gladje. Det finns en kvinna som heter Maria som genom latsasgrat forsoker manipulera mig till att ge henne nagot. Hon kommer fram till mig med tarar i ogonen och ber om en lask, bakom star kompisarna och smaskrattar. I borjan var jag lite vilsen men vi har nu blivit kompisar och jag vet hur hon funkar. Var rutin numera ar att hon grater lite och jag petar henne i sidan tills hon skrattar tillsammans med de andra. Maria brukar aven harma mig dansa bakom min rygg till samtligas hogljuda fortjusning... mina moves... ni skulle se..

Just nu har vi flera unga tjejer i projektet som ar gravida. Forra mandagen hade vi besok av en amerikansk dramapedagog som arbetade enbart med de unga tjejerna. Vi har ingen specifik metodik for att arbeta med tonaringar utan behandlar dem pa samma satt som de aldre kvinnorna, vilket naturligtvis ar en brist. Att fa se dem tillsammans pa det sattet, som tonarstjejer och inte som valdtagna kvinnor paminde om hur viktigt det ar att fa vara vanlig trots en ovanliga, orattvisa historia.

I borjan pa november var artisten Timbuktu med entorage (Simon och Ariel) har och besokte bla Panzi. Precis som alla andra blev han starkt berord av det han sag och och horde, av de kvinnor han traffade. Han var med pa deras morgonsamling en dag och delade med sig av sina talanger. Det var succe. Nar han kom hem fick han reda pa att han vunnit ett kulturpris pa 25 000 kr och valde att donera pengarna till Panzi. Vi haller just nu pa fundra kring hur vi kan anvanda pengarna till vara tonarstjejer.

Jason (Timbuktu) intervjuade bla tva unga tjejer, en av dem Shukuru. Hon ar stalande varje dag jag ser henne. Hur ar det mojligt? Vad ar det i henne som gor att hon inte lagger sig ner och aldrig mer stiger upp? Hur kan en sa ung manniska hitta kraft att ga vidare och ge gladje till andra. Detta med sorg, gladje, overgrepp och den manskliga naturen... forstar inte riktigt hur det fungerar. Maste vara sa att Gud lade ned nagot speciellt i manniskan som omstandigheter inte riktigt rar pa eller kan forklara... Det i sig ar ett amne att utforska en annan dag...

God natt kara vanner och kom ihag Maria, Shukuru, Mapenzi och de andra kompisarna pa Panzi.

kramar
Maria - er dansande suedoise